När man ska sammanfatta det gångna året är det inte alltid helt lätt att komma ihåg vad som faktiskt hänt. Och det är inte säkert att det är de största händelserna som dröjer kvar i minnet. Men

Medieåret 2009 började i alla fall där det förra slutade, med rapportering kring just en stor och allvarlig händelse: kriget mellan Hamas och Israel i Gaza. Och svenska medier var ungefär lika obalanserade (läs: pro-palestinska) som de brukar vara när det handlar om Israel/Palestina-konflikten, med några få undantag.

Annars är det lite mindre händelser och företeelser inom media som jag kommer att tänka på. Åsiktsjournalistiken till exempel. Det verkar som att framför allt ledarsidorna, men också tidningarnas kulturdelar, fortfarande inte har lyckats formulera ett svar på bloggosfärens genombrott.

Det är inte längre traditionella forum som har ensamrätt på de mest initierade och intressanta kommentarerna kring politik och samhälle – tvärtom återfinns de oftare bland duktiga bloggare. Svenska Dagbladet är undantaget. Tidigt startade politiske redaktören PJ Anders Linder en blogg, som sedan följdes av Ledarbloggen.

Många var vi som hade stora förväntningar på Peter Wolodarskis återkomst till Dagens Nyheters ledarsida, och jag tror att nästan lika många var besvikna efter några månader. Hans chefspost blev inte det lyft som många trodde att den skulle bli. Ibland har Wolodarski glimrat till, men den bestående känslan är att han har svårt att ta ut svängarna.

En god ansats såg vi dock i det politiska punktprogram DN redovisade i början av hösten, med frågor som borde lyftas framöver. För att återfå legitimitet måste ledarsidorna börja agera mera, inte bara reagera.

En stor diskussion under året har varit den om kvalitetsjournalistikens fortlevnad i de besparingstider vi lever i. Och nog märks den tilltagande snuttifieringen i svenska tidningar. Två ansatser till undersökande journalistik – ett lyckat och ett misslyckat – kommer jag särskilt att tänka på. Det mer lyckade exemplet var DN:s undersökning om antibiotikautskrivning på vårdcentraler i Stockholm.

Man lyfte problemet med resistenta bakterier på ett föredömligt sätt, och den efterföljande debatten pågick ett bra tag. Det kanske inte var sinnebilden av ett grävande reportage – det stora avslöjandet – men det var väl genomfört.

Antitesen till detta var Expressens farsartade reportageserie om ”det fattiga Sverige”. Intentionen hade kunnat vara rätt – om det handlat om exempelvis storstädernas hemlösa eller andra människor utanför samhället. I stället definierades fattigdomen som att inte ha råd med semester eller märkesjeans. Det är att allvarligt devalvera ordets betydelse.

Särskilt pinsamt var att Expressen verkligen försökte framställa familjerna som offer, i vissa fall tvärt emot deras vilja.

Kommer medieåret 2009 bli ett att minnas? Ingen aning – det är för tidigt att säga. Det har blandats och givits ganska friskt. Men överlag måste svenska media skärpa till sig gällande djup, sammanhang och kvalitet.

Jakobs uppmaningar till journalisterna inför 2010:

SLUTA med alarmismen, särskilt i rapporteringen kring klimat och sjukdomar – frågor som är allvarliga nog utan att överdrivas.

FORTSÄTT lyfta frågor som överraskar och utmanar på ett intellektuellt sätt.

TÄNK PÅ att ni inte längre är ensamma på täppan.

Redaktionens notering: Second Opinions redaktion sammanfattar vårt första år som mediegranskare. Därför har vi bett några av de som bidragit med inlägg hos oss att recensera medieåret 2009.

Läs Jacob Nyströms second opinion från 2009: 

Det intellektuella haveriet på DN Kultur