Svenskarna ökar rekordsnabbt, skriver DN i dag. Statistiken må vara korrekt, och artikeln är till synes inte kontroversiell. Det är däremot ämnena invandring och barnafödande, som i medierna och politiken allt mer kopplats ihop med variationen på Sveriges folkmängd.

En viktig faktor för den ökande befolkningen som dock inte omnämns i DN-artikeln är svenskarnas allt längre livslängd.

Livslängden i Sverige har som bekant ökat konstant under senare år. Men det har hitintills inte inkluderats i de beräkningar som SCB gör på befolkningsmängdens variationer. Det här bekräftar Anna-Karin Nylin från SCB; ”Vi har inte tänkt på det”, säger hon till mig. Hon och jag är i alla fall överens om att livslängdens påverkan borde vara av betydelse om man exempelvis jämför befolkningsvariationer under en tioårsperiod.

En sak är hur som helst obestridlig. Barnafödandet har ökat på nytt i Sverige alltsedan 2000. Då föddes 90 448 bebisar och sedan dess har ökningen varit konstant. DN-artikeln medger att den stora befolkningsökning som registreras nu i Sverige ”beror på ett fortsatt högt antal födda”.
Men det borde inte vara så, enligt apokalyptiska förespråkare av stress- och utbrändhets-, och utmattningssyndrom. Ett av de argument man har använt sig för att lobba ökade statliga forskningsbidrag samt ökade patientbesök beträffande ”diagnosen” utbrändhet (numera utmattningssyndrom) var att den ökade stressen i samhället riskerade att paralysera barnafödandet. ”Stressen i arbetslivet får många att avstå från att skaffa barn” hette det i ett DN-debattinlägg av TCO:s ordförande Sture Nordh för några år sedan. Han sammanfattade "Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal."

Jag gjorde då en trendanalys som visade att den ökningen registrerades i 2000 (efter några år av minskning) inte enbart var en tillfällig företeelse för det året, utan ett fenomen sedan flera år tillbaka. Under 1997 uppgick minskningen i det svenska barnafödandet till 5 procent jämfört med 1996. 1997-1998 "reducerades" minskningen till 1,6 procent, 1998-1999 till 1 procent. 2001 år registrerades en ökning på 1,9 procent. Och sedan gick det att se hur den månadsökningen under året 2000 såg ut; den ökade konstant månad efter månad.

Min analys – som publicerades i DN debatt - var endast en kvalificerad gissning, i sig åt rätt håll. Men nu har vi fakta framtaget av SCB:s befolkningsstatistik: Barnafödande har ökat konstant sedan 2000 och numera uppnår omkring 100 000 per år.

Skulle detta betyda – om man nu följer stressförespråkarnas resonemang - att stressen har betydligt minskat i samhället under det här decenniet?

Knappast. All fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar - pekar på att stressen inte ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga epidemin av utbrändhet hade andra orsaker än medicinska.

Det enda som ökade i sammanhanget var påtalandena om samhällelig stress i media, som resulterade i skuldkänslor hos beslutsfattare, ökade bidrag till utbrändhetsforskning, mer ovetenskaplig rapportering om ökad stress, och ett större antal påhittade diagnoser. Och sist men inte minst, det ökade antalet självrapporteringar om stress och utbrändhet som inte var medicinskt verifierade tvingade läkarkåren att öka antalet sjuskrivningar lavinartat.

Sverige, det land som med fakta i handen har den högsta livslängden i Europa och en av de bästa hälsoindikatorerna i hela världen, blev i stället ”Europas sjukaste land” på grund av psykrelaterade sjukskrivningar. Och allt byggde på en fullständig lögn.

Somliga blev rikare, och många, många blev fattigare. Inte minst de som genom epidemins bästa smittförmåga – skräck - blev övertalade att de var psykiskt sjuka, åt onödiga antidepressiva läkemedel, och gick slutligen in i långtidssjukskrivningens fälla. Numera är de utförsäkrade.

Slutligen, i dag kan jag säga här till samtliga förespråkare för utbrändhet och utmattningsyndrom.

Om "Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal" - som ni hävdat -, nu när sjuktalen har minskat och födelsetalen är höga talar det mesta för att ni hade fullständigt fel.

Och vetenskapen hade rätt!