Ett nytt självmordsattentat dödar minst 20 personer i centrala Kabul. Svenska Dagbladet väljer att illustrera en längre artikel om våldet i landet med två bilder. Den ena visar en svårt blödande äldre kvinna som stapplande hjälps bort från ett brinnande och bombskadat område. Hon kisar då blodet i ögonen gör det svårt att se. Hennes händer är uppskrapade och ansiktet likblekt bakom strimmor av blod. Två män hjälper henne småspringande från platsen.

Den skarpa bilden visar våldets vansinne i all önskad tydlighet. Men går den för långt? Joakim Ståhl, bildchef på SvD, tycker att bilden ligger på gränsen för vad som är accepterbart för publicering.

– Terror är hemskt. Man måste ibland visa hur fruktansvärt det är. Detta är ett sådant fall. Men bilden ligger dock ganska nära gränsen för vad vi tycker är ok.

Det är en konstant balansgång mellan att visa relevant men störande bildmaterial och risken att stöta bort läsare, säger han.

– Vi har inte fått några läsarreaktioner på just denna bild. Men ibland blir det för starka fotografier för läsarna och då får vi reaktioner.  Om det är många skadade eller mycket blod brukar folk reagera. Ibland får vi höra att bilderna är för upprörande och att de får läsarna att må dåligt.

Han berättar att bildpolicyn är mycket hårdare på förstasidan än för ett uppslag inne i tidningen. Bilden på den skadade kvinnan skulle exempelvis aldrig ha tryckts på förstasidan.

– Barn och andra inte ska behöva se sådant på dörrmattan på morgonen. Men även på insidan undviker vi bilder på döda kroppar, eller på svårt skadade personer som vi inte vet har klarat sig. 
Men ibland, när något mycket stort har inträffat, så har det hänt att explicit material presenterats även på förstasidan. Då blir det reaktioner, säger Joakim Ståhl.

– Då kommer exempelvis kritiken att barn inte kan värja sig vid frukostbordet.

När gick ni över gränsen?
– Det har vi säkert gjort. Jag minns ett tillfälle för några år sedan när vi hade bilder på hängningar i Bagdad efter Saddams fall. Bilderna var visserligen tagna på avstånd och offrens ansikten dolda med huvor, men vi fick ändå väldigt mycket reaktioner.

Det är ofta besvärligt att hitta användbara bilder från terrorattentat. Bildmaterialet är ofta fruktansvärt och explicit, säger Joakim Ståhl och berättar att liknande problem fanns efter tsunamikatastrofen 2004.

– Vi kunde inte använda 95 procent av alla bilder vi tog emot. Det var mycket svårt att balansera vidden av katastrofen mot vad vi kunde visa.

Han erkänner att det är jobbigt för honom och de andra bildredaktörerna att sitta och gå igenom fotografier med lemlästade och blödande människor. Svårast var det under tsunamin.

– Det var så att det nästan gjorde fysiskt ont att gå igenom materialet.

Joakim Ståhl minns även hur den bild som vann World Press Photo 2001 skapade stor uppmärksamhet när den publicerades i Svenska Dagbladet. Bilden föreställer en ung pojke som dött i Afghanistan och förbereds för begravning.

– Den publiceringen skapade mycket reaktioner och fick hård intern kritik.

Den generella policyn på Svenska Dagbladet är inga bilder på döda barn eller avsprängda kroppsdelar.

Grövre på TV

Under tsunamikatastrofen blev det uppenbart för Joakim Ståhl att TV sände klart värre bilder än vad tidningarna kunde tänka sig att trycka.

– TV visar nästan alltid värre bilder än vad vi gör. Men folk verkar inte reagera lika starkt på det. I TV-mediet far bilderna snabbt förbi. Den tryckta bilden däremot kan man sitta kvar och studera i detalj. Under tsunamin, då TV-nyheterna publicerade mycket värre material än vi, var det ändå tidningarna som drabbades av reaktioner efteråt.

”Ingen risk för censur”

Trots att mängder av bilder från konflikthärdar sållas bort på grund av deras grovhet så tycker inte Joakim Ståhl att det finns någon risk för att den mörka verkligheten censureras.

– Vi får inte skrämma bort läsare med för grova bilder. Visst händer det att man vill publicera material men avstår när det är för grovt. Vi kan helt enkelt inte visa allt.

Erik Durhan
erik.durhan@hotmail.com