REPORTAGESERIE.

– Vad ska ni göra?
Två flickor bryter tystnaden inne i Rinkeby biblioteks ljusa lokaler. Vi berättar att vi är journalister och ska skriva en artikel om hur Rinkeby skildras i media.
– Jag läser tidningen, svarar den äldre flickan. Det stod om en pojke i Rinkeby som blev påkörd.
– Ja, och det stod hur snabbt bilen körde och allt, lägger hennes kompis till.
De pillar runt med tangentbordet framför sig och verkar vänta på att vi ska ställa flera frågor.

– Flickor, sluta leka med datorn om ni är klara med den, säger plötsligt en vänlig men bestämd mansröst. Flickorna skrattar lite och lyder mannen.
Han lutar sig mot sin käpp och presenterar sig som Mohamed Hagi Farah, eller bara Hagi. Han har jobbat som medborgarvärd i Rinkeby sedan 2001.

Homogen journalistkår
Hagi berättar att han har en hel del kontakt med media och att han gärna ställer upp på intervjuer. Men han är kritisk till journalister som åker ut till förorten med en bestämd vinkel och ställer några frågor för att få bra citat. Han förstår att människor kan vara skeptiska till att prata med media och efterfrågar journalistik som sätter enstaka händelser i ett sammanhang. En orsak till att det saknas tror han kan bero på journalistkårens sammansättning.

– Vilka är media? Alla har samma bakgrund. Man bor på Kungsholmen. Finns det överhuvudtaget några journalister från Rinkeby?


Mohammed Hagi Farah vill se mer positiva nyheter från Rinkeby, om de goda krafter som arbetar för förändring.

Skolfråga ignoreras
När Hagi börjar prata om sitt Rinkeby är han svår att stoppa. Utöver jobbet som medborgarvärd är han engagerad i den lokala somaliska föreningen och Järva Föräldraallians. Utbildning är en hjärtefråga. I Föräldraalliansen arbetar man för att skapa företroendefulla relationer mellan lärare, barn och föräldrar och en ökad förståelse för etnisk och kulturell mångfald. Ett långsiktigt mål har satts upp – 2020 ska alla elever i Järva gå ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen. Idag hamnar Rinkebys skolor år efter år i botten av betygsstatistiken. Hagi talar om flera orsaker, men han tror inte att problemet är pengar. Rinkebyskolorna får mer bidrag per elev än många andra som har bättre resultat.

– Om problemet är föräldrarna måste de få hjälp och stöd. Om det är lärarna som har problem kanske man ska satsa mer på dem. En bra början skulle vara att tillsätta en undersökande kommission som kan titta närmre på de problem vi har.

Lyckade läxhjälpssatsningar
Hagi berättar att han försöker få ungdomar från Rinkeby som har gått vidare till universitet och högskola att uppmuntra sina vänner att göra detsamma. Det behövs förebilder som visar att man kan lyckas. Flera föreningar har regelbunden läxhjälp för unga där akademiker och andra vuxna från området hjälper till. Under en period var det 14 föreningar som hade läxhjälp på samma tider, för att minska lockelsen att umgås med kompisar istället. Den somaliska läxhjälpen är så populär att inte alla får plats.

– Läxhjälpen har varit mycket positiv. När en elev har höjt sitt betyg från Godkänd till Väl godkänd börjar de helt plötsligt drömma om att få högsta betyg, säger Hagi.

Kan locka med mat och kultur
Att lyfta fram det som gör Rinkeby unikt skulle kunna locka människor från andra delar av staden till Rinkeby menar Hagi. Idag finns det inga givna attraktioner som lockar.

– Vi har mat och kultur, men inga matställen som speglar det. Min vision är att vi ska ha en stor lokal där det kan serveras mat från olika delar av världen. Men det finns inga lokaler för sådana ändamål.

Viktigt med nyanser
Hagi tycker att det är viktigt att försöka påverka den mediebild som ges av Rinkeby, dels för att de boende i området ska kunna känna stolthet över de bra saker som görs, men även för folk utifrån, vars enda kontakt med förorten är genom media.

För någon som aldrig varit i Rinkeby med omnejd tipsar han om boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Den är skriven av journalisten Pontus Herin, uppväxt i Djursholm och inbiten innerstadsbo. Mellan 2006-2008 levde han med sin familj i Tensta och samlade sina tankar, möten och erfarenheter i en reportagebok.

Hagi tycker att media annars tenderar att se saker som händer i Rinkeby som ”one time news”. När ungdomar kastar sten skriver man om det, sedan glöms det bort. De strukturella problemen ignoreras, både av politiker och i medierna.

– När det händer något dåligt skriver man om det, men det följs inte upp med debatt. Vi är inte på dagordningen, säger Hagi.

Protest mot husrivining
På Rinkeby torg delas det ut flygblad. ”Nu ska Rinkebys förvaltningshus rivas”, står det på lappen som förbipasserande får i handen. Mannen med flygbladen är en del av en löst sammansatt grupp som kallar sig Rinkebyhusets vänner, och förklarar att protesten är ”en spontan politisk grej”. När vi frågar om han kan tänka sig att svara på några frågor om hur han tycker att Rinkeby framställs i media möts vi av en rejäl portion misstänksamhet. Först vill han kolla upp Second Opinion och se vad vi har för perspektiv. Sen kanske.

Några dagar senare beslutar sig Rinkebyhusets vänner för att ockupera Stadsdelsförvaltingens gamla hus i protest mot den förestående rivningen. Huset bör renoveras och användas till föreningsaktiviteter eller bostäder för unga, tycker de.

Bred uppslutning
Det är en brokig samling människor som samlats Stadsdelsförvaltningens gamla reception för att delta i ett av veckans två stormöten. Runt tjugo personer som ser ut att vara mellan 15-60 år sitter sida vid sida. I korridoren bakom receptionen springer några barn runt och busar. Det har gått en vecka sedan man delade ut flygblad i protest.


En nummertavla har lämnats kvar från Stadsdelsförvaltningens tid. Ockupationen är inne på sin sjätte dag.

Bilbo Göransson står framför halvcirkeln av människor och försöker leda mötet utifrån en planerad dagordning. Han visar upp en affisch om en kommande manifestation på Rinkeby torg för att få fler människor att engagera sig i husets framtid.

– Som jag lovade på förra mötet så är affischen ful men effektiv, säger Bilbo och lockar fram några spridda skratt bland mötesdeltagarna.

Mötet tar ungefär en timme. Praktiska frågor som bemanningsscheman varvas med diskussioner om huruvida det bör anordnas en folkomröstning bland Rinkebyborna om vad huset ska användas till. Under den gångna veckan har man redan använt lokalerna till dansträning, föreningsmöten och  mötesplats. Några av ockupanterna har uppvaktat politikerna i Stadshuset för att föra fram missnöjet med rivningsbeslutet, som de förstått har fattats av tjänstemän. Man hoppas nu på att ett beslut om husets framtid tas på politisk nivå i mitten av december.


Om vi ska fortsätta ockupationen in i december kommer det att bli kallt här, säger Bilbo Göransson. Då blir det blod, kyla och tårar.

”Media spär på fördomar”
En tjej i 20-årsåldern som vill förbli anonym bjuder med mig på en rundvandring på husets bottenvåning. Det finns sex till. Hon bor söder om stan och fick höra om ockupationen ryktesvägen. När hon kom hit två dagar tidigare blev hon rundvisad i gallerian och centrum.

– Jag hade inte varit här sedan mellanstadiet. Jag trodde det skulle vara fulare, gråare, med större hus. Men det är mysigt med allt koncentrerat på ett ställe och folk är trevliga och alla verkar känna alla. Den bild som medierna ger av Rinkeby verkar mest utgå från fördomar, säger hon.

För fredligt för förstasidan
Branko Hubert sitter i en soffa i husets provisoriska café där middagen just har serverats. Han är ordförande för Rinkeby lokal TV, en ideell förening som av ekonomiska skäl har tvingats sluta sända. Just nu utforskar de möjligheterna att sända på internet. Branko berättar att de har fått besök av journalister från tv, radio och tidningar under ockupationen. Det har dock inte blivit någon förstasidesnyhet. Även han saknar nyanser i medierapporteringen om Rinkeby och använder ordet svartmålning. Han tror att om det hade uppstått tumult, om polisen försökt få ut ockupanterna och de svarat med våld, då hade det direkt hamnat på förstasidan.

– Visste du att Nobelpristagaren i litteratur hit varje år och uppvaktas av skolbarn från Rinkeby. Det är en tradition som mycket sällan, om ens någonsin, uppmärksammats i media.

Text och foto: Emelie Risberg Hellström
emelie.risberg@second-opinion.se

Fotnot: På morgonen av den åttonde ockupationsdagen gick polisen in och bar ut de ockupanter som vistades i huset. Enligt ABC fördes 27 personer till förhör misstänkta för olaga intrång och egenmäktigt förfarande.

Second Opinions uppdragspraktikanter gör en reportageserie om förorter och stadsdelar med ensidig mediebild. Nästa vecka: Fisksätra.


Relaterad läsning: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen, GP, HD, HD2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, VK