”Flera stulna miljoner låg gömda bakom några påsar sopor och tomglas i lägenheten. Men det kunde jag inte säga till morsan. Rävens list: aldrig ljuga men alltid undanhålla sanningen.”

Meningarna kommer från den tidigare yrkeskriminella rånaren Liam Norberg i hans senaste roman "Insidan". På mitt lokala Konsum är den boken utsatt som ”månadens pocket”, och jag köper den.

Lite oro i magen: skall jag stödja en person som kanske fortfarande är kriminell enligt min förutfattade mening, eller skall jag köpa boken och förutsättningslöst läsa vad han har att säga om sina livserfarenheter, trots att han misstänkliggjorts i flera år? Hellre fria än fälla, tänker jag.

Kriminella erfarenheter är hårdvaluta i allt från böcker till intervjuobjekt för journalister  i samband med till exempel spektakulära rån. I morgonsoffan på TV4 fick Liam Norberg sitta och kommentera helikopterrånet i Västberga. Han syns även i TV8, Kvällsposten och i en egen skriven debattartikel i Aftonbladet.  Liam har blivit expertkommentator i grova rån.

Det kriminella erfarenheterna och livet beskriver också Liam Norberg i sin roman. Men ju mer jag läser boken, desto oroligare i magen blir jag. Är den ett ärligt försök att försöka beskriva en kriminell livsstil som han lämnat på grund av att han funnit Jesus? Eller är det ett sätt att göda den svaga narcissistiska personlighetstörning som han får diagnosticerat under sin vistelse på Hall? Nog för att man kan ta psykatriska diagnoser med en nypa salt, speciellt som Liam Norberg skriver att det tog väldigt kort tid att ställa dem, i en slags löpande band-princip.

Liam Norberg beskriver sig som Räven från Hagsätra. Och den oro jag känner när jag lämnar boken är om jag blivit lurad av räven eller om han verkligen menar allvar med sin nya livsstil. I en bok som är en självbiografi och innehåller bekännelser är det främst två saker som jag inte får ärliga svar på.

Den första handlar om en pistol, guldkedjor och tre miljoner som han skriver att han stoppat undan, och polisen inte hittar. Han koketterar med att säga att han kunde använda ”skatteåterbäringen” på sin första permission från fängelset. På frågan om han lämnar tillbaka dem, pengarna är ju inte hans utan stöldgods, blir följdaktligen svaret att räven från Hagsätra lurat polisen, använder pengarna och koketterar med det inför oss läsare.

”De (polisen, författarens anmärkning) vill inte smutsa ner sina händer, sa Anthony (en hälare från Östberga, författarens anmärkning) /.../ Gömstället var enkelt men genomtänkt. Pengarna låg i påsar i tjocka, hårt ihoppackade sedelbuntar, under en soppåse som jag aldrig tömde helt och hållet, i enlighet med Anthonys tips, ”

Polisen missade hans gömma bland tomburkar och sopor, men jag som läsare vill veta om han sonade sina brott på sådant sätt att han lämnade tillbaka dem, eller när har han sonat sina brott? När han använt upp pengarna och konsumerat upp dem? Rättsystemet säger väl när man suttit av sin tid, men han har inte suttit av den tid som pistolen och miljonerna skulle ge.

Senare i boken beklagar sig Liam över att pengarna tar slut fort:  ”Miljonerna har jag redan börjat använda: dubbla hyror på utsidan, maxintag på Hall varje vecka, plastikoperationer till flickvännen, lån till nära vänner samt den dryga miljon som jag satsade i filmproduktionen ”Sökarna” innan jag åkte in”.  Skall vi som läsare tycka att han är smart, men samtidigt har otur och lite jobbigt när sparkapitalet försvinner så snabbt?

Det andra orosmomentet, åtminstone för mig, är en relation han säger sig ha skaffat i en trogen vän Milan Sevo, som nu räknas som en nyckelperson inom den jugoslaviska maffian. Han nämner ständigt hur Milan hälsar på honom, att han är en lojal vän, men också hur han ”som soldat i Bosnien lärt sig överleva. Milan hade varit en av Arkans tigrar”.

Boken avslutas med en epilog om att Liam 2008 åker till Milans 40-årsfest i Belgrad, där har han skaffat fastigheter och lever det goda livet. Det är fina bilar, lyxhotell, kreditkort utan limit och säkerhetsvakter. Milan skrivs också i boken ha blivit vän med inflytelserika mc-presidenter i Sverige.

Milan Sevo utpekas nu av Expressen som ”40-åringen” med pixlad bild - eller hjärnan bakom kuppen - i samband med helikopterrånet i Västberga. Ett rån som hans nära kompis Liam Norberg får expertkommentera i bland annat TV4 och Kvällsposten. Det känns surrealistiskt.

Som jag uppfattar det vill Liam Norberg visa att han fortfarande har kriminellt inflytelserika vänner, och hans bekännelser lika gärna kan ses som ett budskap till andra att han har folk i ryggen. Den luxuösa livvstil han drömde om som ung kriminell, får han fortfarande nosa på.

Frågan jag ställer mig, och som får mig att känna en oro i magen är: Har jag köpt en bok som går ut på att visa, eller åtminstone få det att framstå som att räven från  Hagsätra fortfarande är på banan? Inte ljuga men alltid undanhålla sanningen.

Camilla Hermansson
camilla.hermansson@second-opinion.se

Relaterad läsning: KvP, TV8, Newsmill