Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.

En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända ”gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: ”En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.

Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra.

Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.


Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier?

Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex?

Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?

Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?

*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.


När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. En av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller före detta transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

”Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna ”transporr” och ”shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte ”transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Immanuel Brändemo 

Tips: Manifestationen och transtemadagen imorgon lördag: http://www.rfsl.se/?p=592&aid=11334

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12