Attackerna mot LAS är så gott som alltid att slå in en öppen dörr.
Om bara politiker slutade vara så klåfingriga och lät arbetsmarknadens parter komma överens så löser det sig säkert av sig självt.

Det finns redan undantag från turordningsreglerna för små och medelstora företag och vad gäller större företag så brukar fack och arbetsgivare så gott som alltid kunna lösa ut personer med antingen avtalspension för de som är över 60 eller starta eget-bidrag eller ett studiebidrag motsvarande några månadslöner för de yngre.


Folkpartiets förslag att undanta fler än de två undantagen från turordningslistan som finns idag visar att de inte har någon som helst koll på hur arbetsplatser ser ut.
Turordningsreglerna gäller om det är personer som har samma arbetsuppgifter, exempelvis om de jobbar på samma del av ett löpande band, och där jobbar sällan mer än 7-10 personer beroende på hur lång avdelningen är.
Vilket gör att folkpartiförslaget i praktiken ger arbetsgivaren full rätt att godtyckligt sparka vem som helst.

Till råga på allt så vill de sparka undan fötterna för arbetarrörelsen genom att begränsa vår rätt till stridsåtgärder.

Och här undrar man hur bra koll folkpartiet har egentligen, som det mest EU-kramande partiet i riksdagen borde de känna till att fackföreningarnas rätt till stridsåtgärder kommer att kraftigt begränsas när Lissabonfördraget implementeras.

Eller menar Folkpartiet att det inte räcker?


Men låt oss nu titta på hur det har gått till nu under krisen.

Fackförbund efter fackförbund har stått tillbaka och frångått både turordningsregler och löneavtal för att hjälpa till att behålla företagen på bestånd.
IF-Metall i Göteborg, Skog & Träfacket samt Pappers har, om än motvilligt, sträckt ut sin hand för att slippa se nedläggningar och utflyttningar av tillverkning.


När är det företagens tur att hjälpa till?

När våra skattepengar som skulle användas till att rädda företag omvandlas till bonusutbetalningar så ser man i vilken ände man borde börjat, men lik förbannat är det arbetaren som ska betala igen, denna gång med osäkrare anställningsvillkor och vad man kan läsa mellan raderna, lägre löner.

Om något ska exporteras från Sverige till resten av världen så är det arbetarrättsrörelsens ideal som de var skrivna från början.

Gör din plikt - Kräv din rätt.



Några snabba frågor:

Vem ska köpa de prylar som tillverkas om folk inte är trygga i sina anställningar?
Var ska pengarna komma ifrån om lönerna börjar gå tillbaka?
Var ska skattepengarna komma ifrån till politikerlönerna och partistödet som numera är i miljardklassen?

Slutligen:

Hur många av er tror på fullt allvar att vi hade haft 8-timmars arbetsdag om facket inte funnits?

Hur många av er tror att vi hade haft lagstadgat 4 veckors sammanhängande semester?

Hur många av er tror att vi hade haft arbetsmiljölagar?


Det är fruktansvärt lätt att ta vissa saker för givet, ofta märker man inte av dem förrän de är indragna.

Och då är det för sent att göra något åt det.

Låt det inte gå så långt.