De vill påvisa att svensk skola fått ökade resurser. Lärartätheten är idag högre än den var 1993/94 men resurserna används på fel sätt. Mindre än en tredjedel av lärarnas arbetstid används till undervisning. På de skolor där lärarna ägnar mer än 50% av sin arbetstid åt undervisning presterar eleverna också bättre resultat.

Det är alltså inte resursbrist som är skolans huvudsakliga problem utan hur de används.

Även erfarenheterna från Haninge visar på detta. Haninge utsågs 2004 till Sveriges sämsta skolkommun men vi var inte den kommun som lade minst pengar på skolan. Lärarna i Haninge var till och med de lärare som hade bäst betalt i landet.

Genom att bli bättre på kontroll, styrning och uppföljning på alla nivåer så åstadkom vi fantastiska resultatförbättringar. Andelen sjuåringar som kunde läsa ökade från 60% till närmare 90% enbart genom att tydligöra förväntningarna på skolan och följa upp resultaten.

Jag tycker Peter Andersson skriver väldigt klokt:

Jag tror inte att man ska förenkla verkligheten alltför mycket. För alla de elever som för att klara skolans mål behöver extraresurser men inte får det är det en klen tröst att pengar finns men slarvas bort.

Skolans huvudsakliga problem är inte resursbrist, det är hur pengarna används. Däremot får inte tesen att det inte behövs mer resurser till skolan leda till att de elever som inte riskerar att nå målen hamnar efter. Skolan behöver resurser, inte minst behöver lärarna få uppbackning av en väl fungerande elevhälsa, skolkuratorer, psykologer, socialtjänst och ibland till och med polis för att lärarna ska ha möjlighet att fokusera på det som de är bäst på, nämligen undervisa, förmedla kunskap och se till att alla elever når sin fulla potential.