De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt researcharbete kring svensk invandringspolitik och dess utveckling under de senaste decennierna. Jag har plöjt i genom en del studier, intervjuat och bollat med forskare på området. Detta har jag gjort flera gånger tidigare och två saker är slående.

Det tycks som att det hos vissa delar av forskarsamhället finns ett latent förakt mot journalister. Hur de simplifierar – för att inte säga deformerar – studier och kommentarer för att koka ner de dem till oigenkännlighet så att de går att sälja som ”nyheter”.

Det är nu besvärande många gånger jag fått höra av forskare och sakkunniga att ”ofta” när journalister ringer är det för att de vill ha kommentarer som bekräftar teser som de i förväg har bestämt sig för att driva – även om studier visar att verklighetsbilden är en annan. Och de ringer runt, tydligen, tills de fått tag på någon forskare som vågar klart och kortfattat säga hur det ligger till.

Vidare är det påtagligt att det hos forskarna finns ett förakt mot andra forskarkollegor om hur de uttalar sig i medier. Dessa ska visst veta vad medierna vill ha och framför ett gäng klämkäcka påståenden och får således publicitet (ett område där detta ska vara vanligt är just invandringspolitiken). Och eftersom forskare i offentligheten ofta är smidigt vältaliga om sina kollegor undviker de ett språkbruk som väcker uppmärksamhet.

Men en forskare berättar för mig här om dagen att man internt bland forskarna ute i landet har ett alldeles särskilt sätt att benmäna dessa ”mediekåta” kollegor. De kallas med inte någon överdriven stor aktning för ”mediehoror”.

Visst finns det rättmätig kritik som bör riktas mot forskare som grottar in sig och vägrar ge begripliga svar på aktuella samhällsfrågor. Ovedersägligt är det ett problem när forskare ägnar sin tid åt att bara jaga teorier och därför inte kan/vill ta ställning till saker, när de ombeds. Men Ifall vi vill att forskning ska vara samhället till gagn i viktiga frågor gör vi klokt i att ta en funderare kring vilka konsekvenserna blir av att tendentiösa journalister och ”mediehoror” till forskare har hittat en samarbetsform som säljer dem båda.