FÖRDJUPNING. Med anledning av att Riksdagen i morgon onsdag röstar på nytt om FRA-lagen vill jag uppmana våra förtroendevalda riksdagsledamöter att ta del av min och Ann-Marie Ekengrens historiska studie "Det röda hotet: De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960." Boken finns att läsa här.

Historien har mycket att lära oss om hur vi i Sverige tidigare har hanterat nationella säkerhetshot och övervakningsfrågor. Eftersom grundkonflikten mellan säkerhet och demokratiska fri- och rättigheter är densamma idag är också parallellerna många mellan dåtid och nutid. Övervakarnas entusiasm inför ny teknik (Dimafonapparater) som gjorde telefonavlyssning möjlig (men som visade sig ge mycket litet intressant information givet de enorma investeringarna). Lösningarna för att värna medborgarnas personliga integritet genom inrättande av demokratiskt valda organ för att övervaka övervakarna. För att ta två exempel.

Övervakningen av övervakarna fungerade inte
De oförvitliga vise riksdagsmän som utsågs för att övervaka övervakarna kunde i praktiken inte göra särskilt mycket för att förhindra de omfattande övergrepp mot enskilda svenska medborgares integritet som pågick under kalla krigets inledning.

Det gick slentrian i tillståndsgivandet
Rättsstaten klarade heller inte av att vara vakthund åt medborgerliga fri- och rättigheter. En slentrianmässig tillståndsgivning från åklagare för telefonavlyssning av enskilda medborgare pågick långt in på 1960-talet.

Initiala hotbilder bet sig fast i decennier
De hotbilder som var förhärskande strax efter det andra världskriget, vid själva upprättandet av de militära och polisiära övervakningsapparaterna, visade sig vara mycket seglivade. Hotbilderna som växte fram under de första efterkrigsåren levde sitt eget liv, växte såsmåningom helt fast i de oföränderliga organisationsstrukturerna och uppdaterades inte oavsett vad som hände inom riket eller utomlands. Expansion blev ett självändamål för övervakningsorganisationerna.

Bokens huvudslutsats formulerar vi i två principer som också tål att upprepas i det här sammanhanget:
1) undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation och
2) använd aldrig annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.

Hotbilderna i början av det kalla kriget var mycket konkreta. Det handlade om ett inre hot från kommunismen och ett yttre invasionshot från Sovjet. Dagens hotbild mot Sveriges och svenskarnas säkerhet är mer konturlös. Våra förtroendevalda riksdagsledamöter har ännu inte kunnat övertyga mig om vad hoten består av och hur allvarliga de är. Det säger sig självt att vi medborgare skulle kunna acceptera (tillfälliga) inskränkningar av våra fri- och rättigheter om vi får en bra redogörelse för hotbilderna.

Det är vagheten i hotbilderna, igenkänningen av den överdrivna entusiasmen för ny teknik, likheterna när det gäller att organisera övervakningen av övervakarna samt karaktären av ett permanent upprättat övervakningssystem som gör mig mycket tveksam till FRA-lagen. Ingreppen i medborgerliga friheter står inte i proportion till säkerhetshoten.

I den ständigt närvarande konflikten mellan nationell säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter företräder sveriges riksdagsledamöter medborgarna. Inte staten. Det hoppas jag att de kommer ihåg i morgon. Eftervärldens dom kan annars bli hård.

Henrik Oscarsson

Relaterat:
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7
Svd1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, Exp1, Exp2, GP1, GP2, HD1, HD2