I de gamla medlemsländerna i EU institutionaliseras nu populistiska partier. De lämnar den gamla formen med färgglada karismatiska partiledare och storslagna utspel, till att nu bli vanligare partier med stabila organisationer och stark medlemsbas. Resultatet är ett minskat beroende av medierna för att nå ut med sitt budskap, skriver Christian Andersson, lektor i journalistik vid Södertörn Högskola.

– Därmed blir deras sympatier mer stabila. Vi kommer inte att se lika extrema svängningar i väljarsympatier mellan valen som tidigare, då populistiska partier kunde gå från succé till haveri på ett val, säger Christian Andersson.

Han tar svenska Ny Demokrati som ett typiskt exempel på ett äldre populistparti av den gamla generationen som ny byts ut mot den nya mer professionella sorten - med Sverigedemokraterna som flaggbärare.

– Det var två roliga figurer, snabb uppgång – sedan interna splittringar och avsaknad av organisation vilket gjorde att de snabbt försvann. Nu kommer den nya sorten som under årtionden byggt upp en organisation och skaffat sig politisk erfarenhet.

Ute i Europa kan man även se hur de etablerade partierna i många fall går den populistiska vägen, berättar han. Frankrikes Nicolas Sarkozy är ett exempel på hur stora regeringspartier använder sig av den mest klassiska populistiska frågan från de senaste årtiondena; invandringen.

– De etablerade partierna försöker ta över de populistiska frågorna, kanske inte med samma retorik men med ett likande budskap. Sarkozy tog till sig stora delar av Le Pens högerpopulistiska plattform i valet med retorik om hårdare straff, mer krav på invandrare och upprensningar i förorterna.

Populism i Sverige
Christian Andersson tar Folkpartiets och Moderaternas retorik angående strängare krav på invandrare som exempel på hur etablerade partier försöker mutan in frågor som är den populistiska partiers vanliga flaggskepp.

– Sedan har vi Göran Hägglunds ”verklighetens folk”, skrattar han.

Att förneka konflikter, skillnader i åsikter och strukturer i väljarkåren är ett klassigt grepp hos populistiska rörelser, berättar han.

– Man målar upp en bild av att ”det är jag som är verklighetens folk” eller ”jag representerar det vanliga”, det vill säga det idealiserade svenska folket. Det är såklart en myt, något homogent ”svenskt folk” finns inte, men det är en effektiv populistisk strategi.

Medierna ansvar
Politik som spelar på enkla föreställningar och publiktjusade frågor ökar alltså, både i Sverige och internationellt. Är medierna redo för att bemöta en sådan utveckling?

– Kraven på granskning kommer absolut att öka för att tränga igenom allt djupare ridåer av skitsnack. Men mindre resurser till grävande journalistik och analys leder till ett allt större beroende av utspel och pressmeddelanden. Detta är en mycket oroande utveckling.

Samtidigt ska man vara försiktig med ”vargen kommer”-retorik, tycker han, då medietraditionen i Sverige fortfarande är god och politiska debatten på en internationellt hög nivå.

– Det är såklart mycket svårt att klumpa ihop medierna, men man kan se en generell trend att i kommersiella medier; tabloider samt reklamradio och tv,  så har populistiska partier och strömningar haft mycket större genomslag jämfört med public service och elitmedier.

Det behöver inte handla om att ägare och redaktörer för dessa medier har mer populistiska åsikter, även om det förekommer exempelvis Italien, utan att sådana nyheter säljer lösnummer, säger han.

– Populistiska partier är ofta underhållande och kommer med kraftfulla utspel som faller väll in i medialogiken.

De svenska kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet håller internationellt mycket hög standard, tycker han, och populistiska utsvängningar granskas jämförelsevis hårt.

– Danmark och England däremot har tabloider av mycket tveksam kvalité.

Journalistiska principer
Christian Andersson anser att det gamla hederliga journalistiska principerna måste rådda när en reporter ställs inför populistiska utspel; vad är nyhetsvärdet och vilket tyngd har utspelet i praktiken. I Sverige har medierna generellt klarat detta väl, även om olika redaktioner valt olika metoder.

– Jag tycker inte man kan prata om rätt och fel rörande de här frågorna, alla redaktioner måste välja sin väg. Det finns ingen generell kritik som kan riktas i bemötandet av populistiska partier. Men public service har ett ökat ansvar.

Han tar som exempel en debatt i Sveriges Television rörande Aftonbladets beslut att inte publicera annonser från Sverigedemokraterna.

– Detta är en riktigt pseudodebatt som spelade direkt i händerna på Jimmie Åkesson. Där satt krönikörerna och bara käftade i munnen på varandra, ett riktigt intellektuellt nerköp som direkt ger martyrstatus åt Sverigedemokraterna.

Tycker du inte att Aftonbladets beslut är värt att diskutera?

– Det gäller ju den kommersiella och inte den journalistiska verksamheten. Det blir helt fel debatt med en massa upprörda röster. Jag tycker inte att detta är ett demokratiskt problem. Samma sak skulle vara att säga att det är ett demokratiskt problem att små rörelser som saknar pengar inte har råd att annonsera i Aftonbladet.

Vad är sammanfattningsvis det viktigaste budskapet i din bok?

– Vi måste veta vad populism är och vad det har för uttryck, inte bara använda det som skällsord. Ordet förlorar sin innebörd och urholkas, precis som den franska vänstern kallar alla på högern för fascister eller när Timbro kallar Aftonbladets kultur- och ledarredaktioner för kommunister. Man måste analysera politiska budskap och hitta populistiska uttalanden om ”det vanliga folket” och den falska och förledande bild som målas upp.

Relaterad läsning: SD anamar "verklighetens folk".

Erik Durhan
erik.durhan@second-opinion.se