GOTTSUNDA/STENHAGEN. När förortsbränderna var som värst för drygt en månad sedan ägnades en hel del redaktionellt utrymme åt att förklara händelserna med sociala- och strukturella problem. En som har problem med den beskrivningen är Micael Björk, docent i sociologi vid Göteborgs universitet. I en TT-intervju (14/9) förklarar han varför. Några citat:

" – Intensiteten de senaste fyra veckorna kan inte förklaras med strukturella problem, man måste gå ner på gruppnivå… de här ungdomarna har systrar, men de kastar inte sten.

För Micael Björk handlar det om ett rent manligt fenomen som genomsyras av en långvarig kamp för respekt, inte bara i mötet med myndigheterna utan också sinsemellan.

– Det är respekt där det gäller att sätta andra på plats.

När hackordningen satt sig vidgas rivaliteten till att omfatta även andra statsdelar. Man ska visa vilken som är den hårdaste stadsdelen och svara varandra."

I SLUTET AV augusti började bilar och annat sättas i brand i stadsdelen Gottsunda i Uppsala. Kort därefter började det också brinna i en annan stadsdel i utkanten av staden; Stenhagen. Jag har tidigare bott i Gottsunda i närmare tio år och har god kännedom om förhållandena där och är bekant med många boende. Även i Stenhagen känner jag folk och är en frekvent besökare i området. En kväll sätter jag mig i bilen – med block och penna samt mobilkameran i högsta hugg - och åker ut till områdena för att prata med unga om orsakerna till bränderna. Här följer delar av samtalen.

Utanför Gottsunda centrum kommer jag i samspråk med fyra invandrarkillar i åldrarna 15 till 17 år. De har alla vuxit upp här. Det är kväll och polisbilar patrullerar området. Av en händelse kör även en redaktionsbil bil från en tidning förbi. Ett par av killarna får förakt i blicken och svär slentrianmässigt åt både poliser och journalister.

Jag frågar vad de känner till om bränderna och dess bakomliggande orsaker.
– Kolla, alla här vet vilka det var som brände bilar. Vi känner dem. Men vi golar inte på någon, säger en av grabbarna och gräver nävarna ännu djupare ner i mysbyxorna i den kyliga höstkvällen.

– Mycket av vad som händer beror på polisens behandling av oss unga här men vissa bränner bara för att de tycker att det är spännande med uppmärksamhet och att folk här ska snacka om dem, förstårru, säger kompisen.

”Snacka om dem”?
– Ja, du vet. Det handlar om att visa att man kan göra grejer, förstårru, säger den tunnaste i gänget.

Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)
– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:
– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.

Men tidningarna skriver att… (frågan avbryts)?
– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.

En annan skjuter in:
– Och också de som bränner bilar ljuger för journalister om massa shit. De beskriver Gottsunda som värsta gettot, men det är inte så här. De säger så till journalisterna för att de vet att sånt kommer i tidningen. Sen köper de tidningen och visar runt den och skrattar åt att de lurat journalisterna. Shit, alltså, säger han och hånler.

Vad säger ni om bränderna i Stenhagen?
En av killarna kniper ordet:
– De gör det bara för att härmas.

– Precis. Det är såhära att de som bor i Stenhagen vill inte va fega, typ. De vill att folk ska se dem som tuffa, som Gottsundas ungdomar, säger en annan av killarna.

JAG ÅKER TILL Stenhagen – som är en mindre stadsdel än Gottsunda och där många känner varandra – och snackar med tre grabbar som också är uppvuxna i området. De vet vilka det var som brände bilar, men säger inte vad de heter.

Men varför gjorde de det?
– De vill visa att om Gottsundakillarna kan bränna bilar så kan Stenhagengrabbarna också det, säger en i trion av vänner.

Han får medhåll.
– Jaaa, så är det. De som gör det här vill typ inte skämmas när de träffar Gottsundakillar på stan eller i skolan, säger kompisen.

Stenhagen brukar beskrivas som ett område där det finns en del utanförskap. Spelar det ingen roll i det som händer?
– (Haha). Asså, tror ni att det är värsta gettot här eller? Ingen i Stenhagen är så fattig, eller typ utanför samhället, att de skulle bränna bilar för att de inte har någon utväg. Bullshit! Kom och kolla hur vi har det här; det är fint, folk har det bra.

De andra två skrattar.

Även Stenhagengrabbarna säger att medierna som besökt området har varit ”lättlurade” och journalisterna har citerat de på ”skitlöjliga grejer” om segregation och fattigdom – eller rena påhitt.

SYFTET MED DENNA redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna, utan snarare att visa på den risk som föreligger om man som reporter söker indicier för att bekräfta en tes man valt på förhand.

Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.

VAD JAG DÄREMOT är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verkar veta exakt vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”

Text och foto: Haore Sulaiman

Läs relaterade artiklar: Dagens Media, Aftonbladet1, Aftonbladet2, P1 Medierna