– Det låter ibland som om ekonomijournalister skulle ha kunnat överträffa amerikanska centralbankschefer i att förutse krisen, och det är att begära för mycket.

Leif Petersen tycker generellt att svenska journalister skött rapporteringen runt finanskrisen väl och att det skrevs så mycket om de amerikanska problemen på ett tidigt stadium att man nästan kände sig mätt på området.

– Jag anser att den kritik som riktats mot ekonomijournalister är orättvis. Att kräva att en journalist ska ligga före och exempelvis inse att Lehman-kollapsen skulle bidra till att kreditmarknaderna skulle frysa är att kräva för mycket. Det var ingen som såg det i förväg.

Om man ändå ska vara efterklok, vad borde det skrivits mer om?

– I den mån det hade gått skulle man såklart ha kunnat skriva mer om subprimelån, men även om de statliga regleringarna som var bakgrunden till dessa osäkra lån. Även samspelet mellan hur dessa regleringar nästan tvingade fram utlåning borde ha belysts och fångat den kritik som fanns.  Men från svensk sida var det kanske för detaljrikt och komplicerat?

Han pekar på att det säkert fanns experter och tyckare som pekade på problemen och att det i efterhand är möjligt att gå tillbaka och säga ”oj, här är någon som talade om just de problemen”. Men det är enkelt att vara efterklok.

Är finanskrisen slut?

– Jag tillhör nog de som är väldigt tveksamma, det skulle vara alldeles för lätt. Nu har vi alla fått lära oss rätt detaljerat hur finanssystemet fungerar, vilka otroliga summor det handlar om och hur alla institutioner är kopplade till varandra. Det känns svårt att svälja att allt redan skulle ha löst sig.

Leif Petersen är rädd för att nya bankkollapser eller andra kriser kan sätta igång en ny vända av kreditoro. Denna fara tycker han inte märks i tidningarna som kanske slagit in på en lite för positiv ton.

– Det är många gröna skott i tidningarna nu. Det är lätt att förstå; om man skrivit mycket negativt är det skönt att skriva något roligare. När det sedan kommer indikatorer på en vändning så vill man gärna peka på det.

Amerikanskt nyhetsfilter

Leif Petersen håller med Dagens Industris Gunnar Örn om att det finns en anglosaxisk slagsida i svensk ekonomijournalistik som han inte tycker är lika uttryckt i andra länder. I exempelvis Tyskland och Frankrike har det förekommit diskussioner i pressen om “är detta slutet för kapitalismen som system” eller ”hur fri ska finansmarknaden få vara”. Denna ideologiskt färgade debatt har varit frånvarande i de stora medierna i Sverige, anser han.

– Jag har en gnagande känsla av att vi är för lata. Varför kan vi inte få upp den här diskussionen på bordet? Vi är så upptagna med den vanliga konjunkturbevakningen att andra syner på ekonomin inte tas upp. Det är som om vi inte vågar kritisera delar av den amerikanska politiken förrän amerikanarna själv gör det.

Ekonomijournalister i Sverige är för rädda för att uppfattas som om de tar politisk ställning, erbjuder han som förklaring. Siffror och statistik kan journalister rabbla i tidningarna, men så fort något kan uppfattas som ideologiskt så blir det skrämmande.

– Vi är för fega helt enkelt, slår han fast.

Han efterfrågar mindre uppdelning mellan de ekonomiska och politiska journalisterna, och fler ekonomiska krönikörer som vågar diskutera svåra ekonomiska frågor utan att vara rädd för att placeras i ett politiskt fack.  

– Till och med när man ifrågasätter bonusdebatten så känns det för politiskt – det är väldigt enkelt att skriva om hur illa det är med bonusar. Eller ta AP-fonderna som förra året tappade runt 40 miljarder kronor vardera och kom väldigt lätt undan. Någon kanske skulle behöva våga fråga hur många miljarder man måste tappa innan det ska anses vara förskingring?

Finns det tillräckligt med resurser i Sverige för att göra god ekonomijournalistik?

– Det måste finnas det. Man kan inte skylla på resursbrist, man får väl använda det man har och omprioritera om det inte räcker. Det gäller att inte bara skriva om det som läsarna vill se, utan även det som är så pass viktigt att det måste skrivas om.

Förenklad journalistik

I och med att boräntorna har en direkt och betydande inverkan på hushållens ekonomi får sådan rapportering stort utrymme – och ibland kan rapporteringen bli väl enkel, tycker Leif Petersen.

– Det händer att Riksbanken lägger fram en mycket intressant rapport om ekonomin och vad de tror kommer hända framöver. Men ska man skriva om det krävs viss förklaring och istället händer det att hela rapporten kokas ner till ”vad betyder detta för boräntorna”.

Han tycker detta är en ”fånig utveckling”, men uppskattar att det ökade intresset för makrojournalistik har motverkat denna trend.

– Jag vill se mer förståelsejournalistik. Alltså beskrivande rapportering som förklarar varför det går bra eller dåligt för Sverige. Det vill jag ägna mig åt – dels för att själv förstå vad som händer och sedan få andra att förstå.

Vad är riktigt dålig ekonomijournalistik?

– Vanliga saker såsom dålig faktakoll eller grund analys. När man skriver om ekonomi på ett så enkelt sätt att de blir felaktigt – när det nästan blir lurendrejeri.

Han tar som exempel en artikel nyligen i Aftonbladet där reportern gjorde en uppräkning över hur stor den svenska statsskulden är. På en bild stod en person med en stor check som visar varje svensks del av vår gemensamma skuld.

– Man har haft den sortens journalistik sedan 90-talet då statsskulden exploderade och var ett stort problem. Sedan dess har situationen förändrats och att bara prata statskuld är ganska fånigt. Det finns ju tillgångar också. Vi har ju en positiv nettoförmögenhet som land. Sedan kan man dividera fram och tillbaka hur det ska tolkas, men att använda samma grepp som på 90-talet är larvigt.

Varför inte bryta mot traditionen och ha en check med hur mycket varje svensk äger istället, frågar han sig.

Läs mer:

Del ett i Ekonomiserien:  Gunnar Örn.

Erik Durhan
erik.durhan@second-opinion.se