Anders Ahlbom är chef för Institutet för miljömedicin och professor i epidemiologi på Karolinska Institutet och erkänd som en av världens främsta inom sitt gebit. Ett av hans forskningsområden är hälsorisker kopplade till mobiltelefoni och elektromagnetisk strålning. Han är även engagerad som expert på Strålsäkerhetsmyndigheten och leder en expertgrupp som regelbundet rapporterar om forskningsläget. Dessutom leder Anders Ahlbom en grupp som årligen rapporterar till regeringen i samma frågor genom Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.

En central uppgift i arbetet är att kontinuerligt utvärdera ny kunskap inom området, menar Anders Ahlbom.

- Det är en viktig del av forskarens vardag att studera ny forskning och värdera den. Vi tittar på olika studier och lägger ihop det till en totalitet och drar till slut generella slutsatser. Så gör man inom all forskning.

Hur ofta gör ni det när det gäller strålning?

- Varje dag. Vi har den samlade kunskapen i bakhuvudet och varje gång det kommer ny forskningsrapport lägger vi till den och utvärderar den. Uppdragen för regeringen och Strålsäkerhetsmyndigheten är att sammanställa forskningsläget och det gör vi en gång om året vilket är ganska tätt.

Vilka kriterier används när ni utvärderar läget?

- Det finns många kriterier som man kan dela in i två huvudgrupper. För det första hur starka och entydiga resultaten är och riktningen de pekar mot. För det andra den metod som man har använt det vill säga hur man har mätt saker och om man har valt rätt design på forskningen för det man vill titta på.

Hur är läget just nu i frågan om mobiltelefoner och cancer?

- Totalt sätt finns det inget som talar för att det skulle finnas någon risk att få cancer av strålning från mobiltelefoner. Det finns ingen experimentell forskning som visar att det skulle kunna finnas det. Basal fysik talar också emot det.

- Det finns några enstaka studier som tyder på att det skulle kunna finnas sådana risker, men de är så kallade ”outliers”, undantag. Vi får ofta frågan från allmänheten om hur vi kan säga att det inte finns några risker när det finns undersökningar som visar det. Men tittar man på totaliteten finns det inget som talar för att sambandet finns .

- Det är ju inte den bild man får av media. En del media har en tendens att lyfta fram outliers eftersom det där finns nyhetsvärde.

Ett exempel kom häromdagen då man kunde läsa i Computer Sweden att ”Mobiltelefoner ökar risken för cancer” baserat på ”en studie genomförd av en grupp vetenskapsmän”. Men det är inte frågan om en vetenskaplig studie utan snarare om en rapport där författarna uttrycker sina åsikter.

Senaste sammanställningen av forskningsläget från Anders Ahlbom och en internationell forskargrupp kom i slutet av sommaren 2009, men Anders Ahlbom har inte sett en enda kommentar om den i massmedierna.

Anders Ahlbom menar att det finns vita fält där det inte finns forskning att tillgå ännu och exemplifierar med att det saknas studier av påverkan på barn.

Försiktighetsprincipen vad innebär den?

- Det innebär att om man inte säker på att saker är ofarliga så ska man vara försiktig. Det är en självklarhet. Men om samhället till exempel skulle undvika mobiltelefoner för att det skulle kunna finns en risk då har man tillämpat den regeln fel - det skulle vara en helt oproportionerlig åtgärd. Inget hindrar förstås enskilda personer att göra vilka bedömningar de vill.

- De gränsvärden som ska gälla för till exempel strålning är någonting som myndigheterna måste ta ställning till. Vår forskning är input till det arbetet.

Om man är journalist och får en ny forskningsrapport i handen, vad ska man göra?

- Man ska ringa till någon som begriper området, till exempel till mig eller någon av mina kollegor när det gäller strålning från mobiltelefoner. Det gör seriösa journalister.

Anders Ahlbom pekar även ut ICNIRP som en bra källa. Det är en internationell organisation med experter som används av bland andra WHO.

Forskas det tillräckligt mycket inom detta område?

- Ja, det kanske är ett konstigt svar, men det tycker jag nog. Det har gjorts en hel del och det som är gjort har inte lett till någon slutsats som man bör vara bekymrad över.

Anders Ahlbom berättar också om ett nytt forskningsprojekt som handlar om att följa en grupp individer för lång tid framöver. Om det finns några risker med den nya tekniken så kommer vi att upptäcka det och vi undviker de felkällor som diskuteras i anslutning till nu aktuell forskning, avslutar Ahlbom.

Tidskriften Forskning & Framsteg rapporterar sedan drygt 40 år om de senaste forskarrönen. Chefredaktör och VD är Björn Fjæstad, och han menar att en svårighet för vanliga nyhetsmedier kan uppstå när det handlar om larmrapporter. Hur bedömer man trovärdigheten när man inte är sakkunnig?

- Till att börja med så litar journalisterna på vissa ”varumärken”, till exempel Karolinska Institutet eller Göteborgs universitet. Kommer forskningen därifrån så tar man vanligen för givet att den är granskad i en ”peer review”-process.

”Peer review” betyder att forskarkolleger i det aktuella ämnet fått i uppdrag av publicerande tidskrift att före publicering granska ett forskningsarbete, ge feedback och rikta kritik om så ansetts befogat.

- Är en artikel publicerad i en forskningstidskrift kan man oftast utgå ifrån att artikeln är peer review-granskad. Det gäller givetvis högstatustidskrifterna Science och Nature men även oerhört många fler. Detta garanterar inte att allt är korrekt, men det rimliga är då att utgå ifrån att forskningen är av acceptabel kvalitet.

Svårare är det när en forskare går ut på egen hand med till exempel ett pressmeddelande eller en presskonferens, utan att ”peer review”
har genomförts.

- Detta händer ibland, särskilt på forskningsområden som genteknik,
mobilstrålning och livsmedel. Då är det mycket svårt att värdera nyheten, och rimligen måste man ta kontakt med andra källor som man bedömer som trovärdiga och som kan ge ett omdöme.

- Det finns en tendens inom journalistik att om man lyssnat på olika parter och återger deras synpunkter, så har man gjort sitt jobb när det gäller opartiskhet. Men i verkligheten kan det vara så att 95 procent av forskarna ser på en fråga på ett visst sätt och bara några få på ett annat sätt. Om man ger minoriteten samma utrymme i sin artikel så missrepresenterar man verkligheten. Det kan framstå som om bedömningarna vore jämstarka, men så är ofta inte fallet inom forskningssamfundet.

Björn Fjæstad kommer tillbaka till de välrenommerade universiteten som en källa för att kontrollera forskningsnyheter. Enligt honom har universiteten utmärkta informationsavdelningar som kan hjälpa till och hitta rätt forskare. Även Expertsvar, som är ett nätverk mellan universitet och högskolorna med syfte att hjälpa journalister att komma i kontakt med forskare, är en utmärkt källa.

Björn Fjæstad vill också påminna om att journalister och forskare har olika roller.

- Journalister har i vårt västerländska samhälle till uppgift att kritiskt bevaka omvärlden, det är deras roll och för det åtnjuter de omfattande grundlagsskydd. De ska någorlunda snabbt gå ut med information även om det inte är helt säkert att alla uppgifter stämmer. Detta överensstämmer dock inte med hur vetenskapen arbetar.

- Forskarna arbetar med majoritetsuppfattningar, konsensus. Är många av samma uppfattning blir det ”vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. I medierna däremot lyfter man fram konflikt och skillnader. Men journalister har fortfarande ett ansvar för att ha på fötterna – krav som saklighet och relevans, snarare än opartiskhet, är centrala i seriös nyhetsjournalistik.

Organisationen Vetenskap & Allmänhet gör regelbundet undersökningar om allmänhetens syn på svensk forskning, under ledning av Björn Fjæstad. Förra hösten ställdes en fråga om
allmänhetens inställning till snabb respektive mer återhållsam rapportering av hälsorisker. Frågan löd:

”Anser du att forskningsresultat som kan ha betydelse för människors hälsa ska spridas till allmänheten genast även om resultaten kommer från en enda undersökning, eller anser du man ska vänta med att informera allmänheten tills andra undersökningar hunnit bekräfta resultaten.”

- Omkring 80 procent av allmänheten svarar att man ska vänta. Det finns en viss trötthet bland allmänheten när det gäller larmrapporter.
Undersökningen visar också att det som något har naggat allmänhetens förtroendet för forskare i kanten de senaste åren är dels några spektakulära avslöjanden om forskningsfusk, dels de många larmrapporterna, avslutar Björn Fjæstad

Relaterad läsning:
AB
DN
Sydsvenskan