Wendela är Aftonbladets specialsajt på webben för kvinnor mellan 18 och 45 år, en målgrupp som sägs befinna sig ”mitt i livet” och ”mitt i samtiden”. Chefredaktör Jan Helin gläds åt Wendelas besökssiffror med nästan en miljon läsare på webben. Det är onekligen imponerande besöksstatistik, och ingen kan ju argumentera mot att det ser framgångsrikt ut. Detta menar Helin visar hur viktig sådan ”journalistik” är, och skriver dessutom på sin egen blogg att ”Aftonbladets kvinnojournalistik har en stolt historia som Wendela bär vidare och utvecklar för nutiden.”

För vilka och hur är denna kvinnojournalistik viktig? Vad ska ens termen kvinnojournalistik betyda? Om det syftas på kvinnoperspektiv så kan man undra över att det blir så framträdande att vara kvinna blir mer eller mindre liktydigt med brist på intellektuell förmåga men desto rikare på ytligheter. Men så är det väl inte i verkligheten bland kvinnor? Är vi verkligen så ointresserade av världen bortom härden och spegeln? Det synes mig mest vara Aftonbladets spekulativa behov av besöksstatistik som är det viktiga, för hur kan smink, mode, familj och relationer utgöra specifikt viktiga bidrag för att lyfta fram kvinnoperspektiv?

Eller syftas på ”kvinnliga” journalister? Nej, föga, även om Wendela företrädesvis har kvinnliga skribenter. Det kan förstås vara så att det är tänkt att det finns något särskilt sätt att skriva som kvinna; lite mildare och känslosammare, och att detta kvinnliga sätt belyses genom att beskriva världens viktigheter och djup med hänvisning till härden och spegeln. När jag tänker efter är det inte helt otänkbart att det ligger till på det sättet.

Det är en intressant målgrupp som Aftonbladet åldersfixerar, eftersom det är just inom detta spann kvinnor förmodas ha fullt upp med att föda barn och nära en familj. Därför skulle man något mer uttalat kunna kalla Wendelas målgrupp: ”De fertila familjebildande kvinnorna”. I detta blottar sig en syn på kvinnor både gällande deras förmodade intressen och som också fungerar som definierande och särskiljande markör av kvinnors intressen. Exempelvis blir politiska intressen – bortsett från familjebildande frågor om dagis eller föräldraförsäkringen – sekundärt och oviktigt, medan dejtingartiklar mer belysande för vägen fram till en familj. Jag har svårt att se detta som ”kvinnojournalistik” i mening kvinnoperspektiv, mer som en virtuell debutantbal.

Att kvinnor – av viss ålder nota bene - är intresserade av smink, mode, inredning, barn och relationer är något som bara förmodas, därför är också sajten till stora delar designad för att möta detta intresse. Jag påstår inte att det endast är så, men att det är fallet för den stora övervägande delen. Det är naturligtvis ingen slump att krönikörerna för Wendela är fullt upptagna med att nära en familj eller att fundera på dejting, killar, sex, smink och mode. Ingetdera är fel i sig, men eftersom nu Jan Helin fått för sig att kalla detta för ”kvinnojournalistik” så ställer det besvärliga frågor.
Det tarvar ett varsamt hanterande av såväl innebörden av termen journalistik som den historiska personen Wendela Hebbe man nu valt att låta representera specialsajten. Hebbe var en ensamstående kvinna på 1800-talet som inte begränsade sig till härden och spegeln. Med stolta ambitioner startade hon både skola och publicerade sig som författare, och sedermera blev hon journalist på Aftonbladet. Ändå väljer Aftonbladet att göra en Wendela där Wendelas ambition inte finns.

Men vad är det då som driver läsare till Wendela? Är det för att de finner det bra, berörande och tankvärt? En enkel sökning på portalen knuff.se av hur bloggare reagerar på Wendelas artiklar och krönikor visar emellertid en strid ström av genusintresserade läsare som irriterar sig. Javisst, irritation och provokationer har sin plats, men om provokationen handlar om en konservativ kvinnosyn och sådana kvinnobilder sätter det ju saker och ting i ett annat perspektiv? Naturligtvis är inte detta en empirisk observation, men det ställer en inledande fråga kring varför Aftonbladet gör det så enkelt för sig. I detta finns ingen utmaning eller något progressivt tänkande alls. En sajt som blir lika parodiskt könsstereotyp och befästande av traditionella ideal och normer som om man hade kallat sportbilagan för ”mansjournalistik”. Jag frågar min bekantskapskrets vad de tycker om Wendela, och jag frågar mig själv. En spontan och tillika ironisk reaktion på Wendelas ofta motsägelsefulla budskap:
”Du duger som du är – här är tio tips för en slankare figur”

Av Aftonbladet skulle man kunna förvänta sig något mer än att gotta sig över besöksstatistik, kanske att man undersöker hur man skulle kunna möta människor i ett samhälle som befinner sig på 2000-talet istället för att bara upprepa en stereotyp och begränsande kvinnobild. Var finns förebilderna, utmaningarna, de svåra men intressanta frågorna om genus i masskulturen, de politiska analyserna och reflektionerna?

Varför inte tänka över saken Jan Helin? Vi kan ju ta en fika så har jag massor av idéer för att väcka ”kvinnojournalistiken” som den wendelska kraft den skulle kunna innebära.