Osämja, konfrontation och motsättningar är vad som ofta gör en händelse intressant för allmänheten att ta del av. Påståendet kan givetvis kritiseras men folk i allmänhet tenderar inte att fastna för redogörelser om händelser där alla är ödmjukt överens med varandra om allting och där inga åsikter bryts mot varandra.

Reportern har möjligheten att bestämma dramaturgin i sin skildring. Och för att åskådliggöra konflikten i sin story går många rapporteringar ut på att ställa en good guy mot en bad guy. Och inte sällan är den onde den som är starkare och mindre villig till försoning. Låt oss nu titta på ett fall där media gjorde the bad guy till the good guy för att återigen göra honom till the bad one.

Eftersom jag har varit och bott i Norrbotten under många år är jag sedan ett antal år tillbaka väl bekant med konflikterna mellan den romska familjen och deras grannar utanför Haparanda. Bråket har varit en ihärdig följetong i de lokala medierna där man i mångt och mycket cementerat den allmänna bilden att den romska familjen är ondskefull och avskyvärd samtidigt som grannarna är oskyldiga offer.

För något år sedan åkte TV3:s Insider och SVT:s Uppdrag granskning upp till den lilla norrbottniska byn för att berätta om grannfejden i Vojakkala. Jag såg inslagen med stort intresse och kunde konstatera att man i allt väsentligt höll sig till samma dramaturgi som de lokala medierna: en vansinnig romsk familj ägnar sig (utan någon som helst giltig anledning) åt att terrorisera sina stackars grannar som varken polisen eller kommunen vill, eller kan, hjälpa.

Men när DN-journalisten Maciej Zaremba reste dit fann han att ”den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by” (DN 18/5-09). Maciej Zaremba ”fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott”. I våras dömdes fem personer i familjen till sammanlagt 22 års fängelse för att bland annat ha försökt att döda sin granne – vi kan kalla honom för K – med en yxa.

K har visserligen i medierna skildrats som en hårding och macho men i rapporteringen av fallet har K:s tungt kriminella förflutet – tidigare dömd till nio års fängelse för dråp i Finland – inte getts särskilt mycket uppmärksamhet. I framställningen av grannbråken i Vojakkala har han fått vara the good guy.

Så läser jag om en man som har satt skräck i en skola i byn Karungi utanför Haparanda. Mannen har hamnat i konflikt med skolan och bland annat hotat att rada upp personer från skolan längs efter väggen och skjuta ihjäl dem. Jag blir intresserad av fallet och börjar undersöka det. Av flera oberoende källor i området bekräftas det för mig att mannen som terroriserar Karungiskolan är K – alltså the good guy i Vojakkalafallet. Och nu upptäcker jag också något synnerligen intressant: mannens tungt kriminella bakgrund börjar ges utrymme i medierapporteringen. Bara ett exempel:

”Det var i går vid 12.30-tiden som skolpersonal såg den tidigare dråpdömde mannen sitta i sin bil med dörren öppen och tälja med en kniv. De uppfattade det som att mannen hade visat upp kniven demonstrativt” (SR Norrbotten 2/9-09).


Märk väl att K:s bakgrund som dråpdömd i sak inte har med den aktuella händelsen att göra. Men nu, när K ska framställas som the bad guy, så passar det alldeles utmärkt att dra fram hans kriminella förflutet. På det sättet fullbordar man den nämnda dramaturgin. Så gick det alltså till när media gjorde the bad guy till the good guy för att sedan göra honom till the bad guy igen.