– Rent trams.

Det säger Karl Gösta Bergström, oftast kallad K-G, om de journalister som säger att de inte har någon makt. Han har flera personliga berättelser som illustrerar hur mycket makt man kan ha som journalist – utan att alltid veta om det. En är redan från unga år, när han jobbade som lokalradioreporter i Kalix. Kommunen hade utlyst en antirökkampanj, och K-G frågade cheferna i kommunen om de själva tänkte sluta röka som goda förebilder. Skoldirektör Sven Bergstrand var storrökare, men när K-G Bergström tryckte på bandspelaren blev svaret direkt: ”Ja, jag ska sluta.”

– 15-20 år senare träffade jag hans fru som kom fram till mig och sade: ”Hördödu Karl-Gösta. Jag skulle bara vilja tacka dig för att du räddade livet på Sven. Det var det där inslaget du gjorde. Han var hjärtsjuk redan då, och i och med att du tvingade honom att sluta röka förlängde du hans liv.” Det var nog en av de största journalistiska insatser jag gjort.

I gott sällskap
Jag träffar K-G Bergström med anledning av att han har blivit utsedd till Sveriges bästa journalist i Second Opinions undersökning bland 60 opinionsbildare i Almedalen. Lena Mellin kom tvåa i undersökningen, vilket KG Bergström ser som ett lustigt sammanträffande.

– Jag och hon hör ju till de som varit minst angelägna att åka till Almedalen när det inte är valår. Det var ju rätt åt de andra journalisterna, säger han och ler.

Han skräder inte orden om Almedalen som han tycker är en överbevakad tillställning.

– Almedalen sker nästan helt på politikernas villkor. De exploaterar nyhetstorkan sommartid och planterar någon nyhet som inte har varit så het att de haft någon presskonferens tidigare. Det är i och för sig helt legitimt av politikerna att lägga stora resurser på det, deras uppdrag är att få ut sitt budskap, och det får de på ett fullständigt enastående sätt i Almdedalen.

Förändrat medielandskap
K-G Bergström började på Svt 1978. Då hade public service en helt annan ställning.

– Förr i tiden visste man att folk satte sig framför tv:n 19.30 för att få reda på vad som hänt i Sverige och i världen. I dag kan man nog utgå ifrån att väldigt många känner till det, och då inte bara på grund av Ekot, utan för att de varit ute på nätet och läst.

Webben har betytt väldigt mycket för journalistiken, säger han.

– Det är en osannolikt fantastisk utveckling som i grunden är väldigt positiv. Alla har större chans att snabbt få den information som vi journalister hade förr i och med att vi hade teleprintrar och tillgång till nyhetsbyråer. På så vis blir det mer demokratiskt. Men det leder ju naturligtvis till stora anpassningsproblem för medierna, till exempel Rapport.

Finns det inte en risk med snabbheten?
– Det finns alltid en risk och det är att man slarvar och går ut med uppgifter som inte är korrekta för att man inte haft möjlighet att kolla det. Fördelen med snabbheten är å andra sidan att man omedelbart kan gå ut och korrigera om det blir fel. Förr i tiden dröjde det ett dygn och felet hann sätta sig på ett annat sätt.

Det klagas ofta på ytlig, onyanserad och felaktig journalistik och Second Opinion är inte sena att sälla sig till klagokören. Men K-G Bergström tror inte att det görs fler fel i medierna dag. Tvärtom anser han att journalistkåren är mer utbildad och begåvad än någonsin tidigare.

– Jag är väl lite ovanlig i den här åsikten för att vara en så pass gammal journalist som jag är och dessutom utan journalistutbildning. Jag tror att det är mycket tack vare de höga intagningspoängen som gör att det krävs betydande intellektuell begåvning för att vara journalist. Så var det inte förr; man har romantiserat den här bilden av lokalredaktören som efter avslutad folkskola började på tidningar och jobbade sig uppåt. Det var naturligtvis ofta duktiga journalister, men de saknade just utbildning, vilket gjorde att de lättare hamnade i händerna på politiker. På den tiden var journalisterna okritiska i en utsträckning som man inte är i dag.

Politiker jag intervjuat tycker att det är svårt att få ut sina budskap om de inte PR-inlindar dem i olika utspel. Håller du med om det?

– Jag vet inte om jag har ett rakt svar på den frågan. Det är däremot alltid ett problem för alla specialreportrar att man blir utnyttjade av sina nyhetskällor som man kritiskt ska granska. Det beror på att alla redaktioner vill ha egna nyheter. Det känns väldigt tudelat, jag har själv ägnat mig åt det så jag tänker inte klandra några kollegor. Vill man som parti eller regering eller opposition ha ut en nyhet behöver man inte vänta till presskonferensen utan man kan läcka ut den till någon journalist som man har förtroende för. Då vinner man ett par saker; dels får man ut nyheten, dels tror man säkert att den reportern ska vara lite välvilligare mot en.

Bättre än någonsin
Nu stundar en valrörelse. Lyckas public service och andra medier med att förklara för läsare och tittare vad egentligen skillnaden är mellan olika partier? Det tycker KG Bergström.

– Den politiska journalistiken är bättre än någonsin. Jag har varit med om den tiden när den politiska journalistiken var alldeles för devot, man åt ur Olof Palmes mun i stort sett. Så är det inte längre, inte minst i valrörelsen är det en oerhört allsidig bevakning. Det finns dock alltid en risk inom den politiska journalistiken att vi blir för spelorienterade. Men vi får inte glömma bort att det är ju en slags tävling om regeringsmakten, och då blir det som ett tävlingsmoment i det hela, det är ganska naturligt.

Flera av de andra politiska kommentatorerna Second Opinion intervjuat har nästan skruvat lite på sig när vi ställt frågor om det överdrivna användandet av opinionsundersökningar. Men K-G Bergström tar själv upp kritiken innan jag ens hinner ställa frågan.

– Medierna är alldeles för besatta av dem. Till exempel under somrarna kommer de ständigt, trots att man vet hur svårt det är att avläsa opinionen då, eftersom folk är borta och man ofta bara avläser via den fasta telefonen. Jag har förståelse för att man gör det, när man har som uppdrag att fylla en tidning eller ett program. Men det utesluter inte att jag i grunden är väldigt kritisk till det.

Vad saknar du i medielandskapet?
– När det gäller politisk journalistik generellt vore det önskvärt att vi hade personella, ekonomiska och intellektuella resurser att ägna oss åt mer kvalificerad och undersökande journalistik. En bredare undersökande journalistik av hur politiska beslut slår, och som inte bara handlade om att leta syndabockar. Vi är fortfarande för mycket speglande.

Nästan alla redaktioner säger samma sak, att de saknar grävande journalistik, ändå blir det inte mer av det. Varför?

– Dels handlar det om att undersökande journalistik är personalkrävande, och så vet man som chef aldrig om det blir något av det för att hypotesen kanske inte håller. Sedan är undersökande journalistik är ett slags arkivarbete som är mer likt forskarens arbete än nyhetsjournalistens. Det är inte alla som är skapta för det. Jag är det inte själv och jag är tacksam för att det finns andra som är det. Men det vore önskvärt att vi hade fler resurser.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se