– Om en del av de journalister och tyckare som påstått att det som hänt Anna Odell visar att vården fungerar, om de visste något om sakfrågan och orkat läsa den här rapporten kunde de kanske ha tyckt något annorlunda.

Det säger Torsten Kindström, som under många år följt psykvården inifrån som anhörig och som verksam i en intresseorganisation. Han refererar till riksrevisionens granskning av psykiatrin som presenterades den tredje juni. Man har dels tittat på de tillfälliga bidrag som riktats till landstingen under 2001–2007, dels läkarutbildningen med inriktning på psykiatri. Betyget är dåligt: bidragen har inte haft några effekter på psykiatrin och det är stor brist på psykiater i Sverige.  

Att stora statliga bidrag har haft liten eller ingen effekt beror framförallt på att styrningen av tillskotten är rudimentär, säger riksrevisor Claes Norgren som har lett utredningen.
– Föga förvånande blir effekterna av att tillskjuta pengarna begränsade eller helt försumbara.
Vad gäller antalet psykiater kunde man konstatera det alla redan visste; Sverige har en väldigt lågt dimensionerad läkarutbildning. säger Claes Norgren. Konsekvensen blir att många psykiatertjänster fylls med hjälp av personal utifrån. Andra står helt otillsatta.  

– Det finns en uppenbar målkonflikt mellan utbildningspolitiken och de uppgifter vi har på det sociala området.

Större slöseri från staten
Torsten Kindström tycker att det är paradoxalt att så många röster höjdes för att Anna slösat på samhällets resurser, samtidigt som intresset för riksrevisionens rapport var så låg – trots att det rörde sig om hundratals miljoner som slösats till nästan ingen nytta.

– Rapporten har med några få undantag passerat obemärkt förbi. DN tog inte upp den förrän i augusti, och då i en liten artikel, som inte kan jämföras med hajpen kring Odell, fast det handlar om mycket mer än en individ.

Förutom det låga intresset kring riksrevisionens rapport är Torsten Kindström kritisk mot journalisterna på en rad punkter i Anna Odell-rapporteringen. Han tycker att det är beklämmande att så många känt sig fria att tala om Annas psykiska status, utan att ha några kunskaper om psykisk sjukdom. 

– Jag tänker till exempel på Hanne Kjöllers uttalande i TV4 morgonsoffan, där hon ställde diagnos på Anna. Man tyckte väl att det faktum att Anna gått ut gav fri lejd att säga vad man ville om henne.

Belysa vården
Ingen artikel, inget tv-program kunde ha kommit i närheten av att belysa vården så som Anna Odell har gjort, säger Torsten Kindström.
– Människor har i allmänhet fått upp ögonen för att man binder fast människor i vården. Det har lett till en diskussion om hur man ska använda tvång, och det har satt igång tankar kring bemötande och de minskade resurserna till psykvården. I dag finns det så få vårdplatser att personalen inte alltid orkar bemöta patienterna på ett vettigt sätt. Sedan har socialstyrelsen erkänt att de som är tillsynsmyndighet inte vet hur mycket tvång som används, eller vilket tvång som används.

Torsten Kindström tycker att det är beklämmande
att så många journalister nöjer sig med att ansvariga inom psykiatrin och andra områden, säger att allt fungerar bra, utan att försöka gå in och granska om det verkligen stämmer.
– Tänk om bara några av massan av ekonomijournalister som dammsuger börsen och företag på minsta pseudonyhet kunde ägna sig åt penningsvinnet i landstingen i bortkastade it-satsningar och mycket annat, jag menar verkligen grävande journalistik.

Gränserna suddas ut
I dag dömdes Anna Odell för dagsböter. Torsten Kindström tycker att det visar på hur stora risker man tar om man inte använder andra uttrycksmedel än journalistiska och om man inte har en stark utgivare i ryggen.

Han drar en parallell till en tidigare artikelserie i Expressen om bipolär sjukdom, en serie som kritiserats hårt på Second Opinion.

– Då lurade en journalist en läkare att hon hade vissa symtom och fick sedan en diagnos och medicin. Ingen tänkte ett ögonblick på att anmäla henne.
Gränslandet mellan konst och journalistik blir mer och mer intressant när journalistiken får allt svårare att uppfylla sin grävande roll, tycker han.

– Tidningarnas textvolymer har sjunkit väldigt kraftigt. Redaktionerna är slimmade. Det är svårt att hitta redaktionerna som har utrymme för journalistik som kommer bakom murarna som finns i samhället. Det kanske är så att journalistiken har kommit till vägs ände och att vi behöver andra former, som konst, för att kunna visa vad som händer i samhället.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se

Relaterad läsning:

Second Opinions serie om Expressen: 
Expressen beskrev dödlig sjukdom som påhittad 
Jag känner mig överkörd av Expressen

Dagens Nyheter:
"Inte bråka med Farbror Polisen"

Konstfack startar insamling
Anna Odell: ”Rekonstruktion”
Anna Odell: ”Unknown, woman 2009-349701”
Maria Schottenius: Domslut mot konsten
Stina Holmberg: Ny skandal i sjukvården?
Thomas Anderberg: Visst prövar Anna Odell gränser
Torbjörn Tännsjö: "Civil olydnad? – Javisst, på egen risk!"
Marianne Lindberg De Geer: Konstfacks rektor gjorde rätt!
Gunnar Bergdahl: "Konstfack blandar bort korten"
Ivar Björkman och Gunilla Thorgren: "Fri konst kräver kunskap"
Ann-Sofie Ohlander: "Fråga patienterna om konstprojektet!"
Institutionen för konst på Konstfack: "Vi stöttar vår student"

Svd1, Svd2, Svd3
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5
Sydsvenskan