Tjejer som spelar datorspel har länge fått kämpa emot uppfattningen att tjejer inte ägnar sig åt spel. Spelbranschen i stort har dessutom under åren spätt på den stereotypen med spel inriktade specifikt på tjejer, rosafärgade spel där det för det mesta handlar om att sminka sig, pyssla om djur eller leka med dockor.

När SvD nu under ett par månader har publicerat artiklar som lyfter mammor som spelar datorspel - och dessutom spelar spel som inte vanligtvis förknippas just med hur kvinnor spelar -  blir jag förvånad över artikelns innehåll.

Artikeln tar bland annat upp de populära spelen Singstar, Wii-Fit och Guitar Hero, spel som har fått ett enormt genomslag på hela spelmarknaden, inte bara på den kvinnliga delen, men den här typen av spel - de sociala "partyspelen" - ses som en ingång för en större specifikt kvinnlig publik.

Tonen i artikeln visar på vad kvinnor skall ägna sig åt för spel. Bland annat tas Wiis handkontroll upp som ett exempel på något som underlättar. "Här behöver man inte behärska några avancerade spelkontroller, något som brukar krävas i actionspelens värld." The Sims finns också med, "'ett digitalt dockskåp' med inslag av inredning, mode och sociala relationer. "

Att den här attityden är dominerande bland gemene man är kanske inte så konstigt. Informationen runt datorspel är vinklad, och att kvinnor spelar är fortfarande något som inte är allmänt känt, eller i alla fall inte allmänt erkänt.

Det som däremot förvånar är att de personer som intervjuats för artikeln kommer ifrån Dataspelsbranschen, branschorganisationen för datorspelsföretag samt Nintendo i Sverige. Som sådana förväntar jag mig att de har mer koll på sina potentiella kunder än så. Enligt Dataspelsbranschens egen statistik utgör den kvinnliga datorspelspubliken 50 % av alla spelare.

Även om större delen av dessa spelare spelar så kallade "casual games", alltså spel som räknas som lite enklare att ta till sig och lättare att spela, är det svårt att klämma in alla dessa 50 % på sociala spel, partyspel och främst då "The Sims".

En undersökning från Nielsen för det fjärde kvartalet 2008, och som därför får sägas vara ganska aktuell, visar på att kvinnor i 25-årsåldern och uppåt utgör 46.2 procent av PC-spelarna, åtminstone i USA där undersökningen är gjord. Utöver det så hade de den största andelen spelminuter under December 2008, inte mindre än 54.6 % när det gäller PC.

Återigen handlar det om så kallade "casual games", men det förklarar ändå inte hela spelarunderlaget på den kvinnliga sidan. Tar man dessutom med i beräkningarna att en tredjedel av alla World of Warcraft-spelare i USA är kvinnor blir det ännu svårare att passa in kvinnorna i den behändiga mall som talespersonerna för Dataspelsbranschen vill klämma in dem i.

Ja, siffrorna är för USA, men jag tror inte att det är någon nämnvärd skillnad på svenska och amerikanska spelvanor. Jag har tyvärr inte hittat någon tillförlitlig statistik för Sverige på det här området.

Men ovanstående siffror och de artiklar SvD redan har publicerat i ämnet borde det göra det ganska uppenbart att kvinnor spelar, och kvinnors spelvanor skiljer sig inte nämnvärt från mäns.

Jo, vi spelar kortare sessioner, ofta på grund av familjeförhållanden, och ja, vi spelar fler casual games och inte lika mycket hardcore, men i stort tycker vi också om first person shooters, massive multiplayer online games och rollspel.

När datorspelsbranschen, och för den delen Dataspelsbranschen, kan göra sig kvitt missuppfattningen att kvinnor är ett undantag och kräver en viss sorts magiska spel som ingen egentligen vet hur man gör har vi kommit en lång bit på väg.

Under mina år som speldesigner har jag diskuterat just den här heliga graalen ett flertal gånger, och det finns ett mycket enkelt recept för att öka det kvinnliga deltagandet. Att tona ner de hypersexuella och hypermaskulina spelarpersonerna är ett sätt. Att inkludera kvinnor i spelet på ett naturligt sätt - inte bara som objekt som skall räddas, sexiga och manipulativa förförerskor eller staffage - är ett annat. Att marknadsföra spelen både för kvinnor och män är ett tredje sätt.

Jag misstänker att stora delar av exempelvis Wiis framgångar har med just det tredje alternativet att göra. Spelen syns i andra sammanhang än där de vanligtvis visas, dvs i speltidningar och på spelsiter, och därför får de också en större genomslagskraft.

I en sak har dock artikeln helt rätt i. Dataspelsbranschen är fortfarande rejält mansdominerad, och ofta görs spelen av män för män.

Med den här typen av rollbesättning i företagen blir spelen ofta enahanda och likartade, så visst måste spelbranschen tänka i nya banor. Både när det gäller spel och när det gäller rekrytering.

Artiklarna i SvD: