– Det finns så mycket pengar i svenskarnas fonder och man måste fråga sig om dessa pengar har en rättmätig del av det journalistiska utrymmet. Det kan man absolut inte hävda. Samma med pensioner och pensionssparande. Om man mäter hur viktiga dessa delar är för samhället och privatspararna så ser man att medieutrymmet inte alls är på en tillräcklig nivå.

Claes Hemberg tycker att nio av tio fonder kan slängas i soptunnan. Småspararna lyssnar alldelens för mycket på sin bankman samtidigt som de missar att vara tillräckligt aktiva i sitt eget sparande. Det mest avgörande är fondernas avgifter som äter upp många spararens kapital. Om detta bör tidningarna skriva mer om, tycker han.

– Problemet är att när journalister granskar fondmarknaden är det svårt att översätta till någon sorts handgriplig konsumentjournalistik. Där tror jag att journalisterna kämpar, de gör ett bra jobb, men sedan kommer börsreportrarna med ännu mer handgripliga artiklar; Ericsson har fått en ny miljardorder- så går aktien, exempelvis. Då konkurreras fondjournalistiken ut.

Mer fondjournalistik
Fonder och pensioner är en snårigt och det är svårt att skriva om det på ett enkelt sätt, tycker Claes Hemberg.

– Man når framför allt de 20 procent som redan är superintresserade av sin privatekonomi, men resten missas helt.

Han inte är missnöjd med journalisterna, men att sparjournalistik är ett relativt nytt ämne som han tror kommer att utvecklas i framtiden. Tyvärr av tråkiga anledningar.

– Högre arbetslöshet och allt sämre pensioner kommer slå igenom för privatspararna, då kommer efterfrågan på god sparjournalistik att öka. Människor förstår inte konsekvenserna av deras sparval. Vad får en avgift för effekt på lång sikt? Hela avgiftsdebatten försöker bankerna tona ned, för de lever de på avgifterna. Bankerna tjänar ofta mer på sparpengarna än vad spararen gör.

Han tar som exempel hur det i fondinformationen ofta presenteras att om man sparar 400 kronor i månaden på 20 års sikt har tillslut 250 000 kronor på kontot om man antar en avkastning på runt 7 procent.

– Det låter ju fantastiskt, men i broschyren framgår det såklart inte att 200 000 försvinner i avgifter. Detta uppmärksammas för lite i medierna som borde ligga på mycket hårdare.

Är ekonomijournalistiken tillräckligt kritisk mot bankerna och fondkommissionerna?

– Nej, det är den inte. Visst är den kritisk, men inte tillräckligt. Om man tittar på privatsparare så sitter mängder på dyra gamla fonder som de absolut inte borde ha. Visst dyker det upp granskningar ibland, någon i radion eller morgonpressen, men inte i tillräcklig utsträckning.

Mindre fokus på aktier och mer på fonder
Claes Hemberg tycker att enbart en av tjugo privatsparare klarar av att handla med aktier på ett korrekt.

– Om har man mindre än tio aktier blir det flipperspel av alltihop. De flesta av de två miljoner svenskar som har aktier borde istället ha vettiga aktiefonder.

Han förstår att många experter framhäver att det är dyrare med fonder än aktier. Men om man har avgifter i första rummet när man bestämmer sina fondportföljer så minskar man riskerna radikalt gemfört med privat aktiehandel, säger han.

På samma sätt bör medierna skifta en del av sitt fokus från aktier till fonder och pensionssparande.

– Fonderna bör ses som en verktygslåda med många olika verktyg för olika saker. Folk använder verktygen i sitt fondsparande på exakt samma sätt. Men privatsparare använder alla verktyg för att hamra med. Man inser inte skillnaderna och förväntningarna blir helt fel.

– Jag förstår att dagens medier inte anser att de har ett utbildningsansvar, men när det gäller fonder och pensioner så är det inte nyheter som behövs utan just utbildning och rådgivning, säger Claes Hemberg.
 

Erik Durhan
erik.durhan@second-opinion.se