Hur kommer det sig då att medierna ger en rakt motsatt beskrivning av utvecklingen under 2000-talet? Två orsaker: dels en slarvig läsning av rapporten som ligger till grund för rapporteringen. Dels använder man osäkra uppgifter från 2004, som får överdriven tyngd som jämförelsetal.

Dessutom finns det metodproblem som försvårar jämförelser mellan SCB:s uppgifter och den rapport från Women's business research institute (Wombri) som refereras i medierna. Wombri och dess vd Monica Renstig gör nämligen analyserna med hjälp av kommersiella adressregister, vilket medför vissa komplikationer.



Men låt oss börja med medierapporteringen. "Andelen kvinnliga chefer i näringslivet fortsätter att minska", fastslår Dagens Nyheter. Formuleringen indikerar en negativ trend: vi befinner oss på ett sluttande plan, och det blir sämre och sämre år för år.

Så här ser talserien ut i Wombris rapport (andel kvinnliga chefer i näringslivet):

2002: 26 procent
2004: 31 procent (32 procent med nya branscher inräknade)
2005: 26 procent (med nya branscher inräknade)
2006: 25 procent
2007: 26 procent
2008: 27 procent
2009: 25 procent

Det stora raset ägde med andra ord rum redan för fyra år sedan - och har skapat rubriker förut. Om siffrorna är korrekta rör det sig snarare om ett nytt bakslag efter några års långsam uppgång. Nog så allvarligt, men ingen stadig trend.

En viktigare fråga är om man kan lita på den kraftigt avvikande uppgiften för 2004. Är det verkligen rimligt att tänka sig att andelen kvinnliga befattningshavare ökade så mycket under ett år, för att sedan falla tillbaka igen? Tre skäl talar för att det snarare handlar om ett mätfel:

• En sådan kraftig puckel borde synas i SCB:s yrkesregister. Såvitt jag kan se finns det inga spår av den där.

• Antalet manliga chefer i mindre företag minskade kraftigt och oförklarat i underlaget 2004, för att sedan öka nästan lika mycket i nästa års rapport. Detta tyder snarare på ojämnheter i datainsamlingen än på verkliga förändringar.

• Wombri skriver i 2005 års rapport att nedgången 2004-05 troligen beror på förändrade insamlings- och redovisningsmetoder inom registerföretaget Micromedia. Den uppgiften saknas dock i senare rapporter.

Detta sätter fingret på ett av problemen med Wombris metod. Registerföretagen är känsliga för kundernas efterfrågan och anpassar sitt arbetssätt därefter, vilket gör det osäkert om mätningar från olika år är fullt jämförbara. Att rapporteringen är frivillig från företagens sida är ett annat problem. Ett tredje problem är att personer med flera befattningar (t.ex. personal- och ekonomichef) räknas flera gånger.

Rapportförfattarna gör ingen hemlighet av dessa förhållanden, men skriver att de sannolikt inte har någon betydelse för de uppmätta resultaten (se t.ex. 2006 års rapport, sidan 4). Vad denna slutsats bygger framgår dock inte. Kanske har man gjort omfattande analyser av verksamheten under de aktuella åren, men avstått från att publicera dem för att inte tynga framställningen i onödan. Kanske handlar det om mer eller mindre kvalificerade gissningar. Därom vet vi intet.

Min egen principiellt grundade skepsis beror på att alla de nämnda problemen kan påverka urvalet och därmed resultera i en skillnad mellan det man mäter (andelen kvinnor i adressregistret) och det man vill mäta (andelen kvinnliga chefer i näringslivet).

• Om adressföretaget under ett år satsar extra hårt på att skaffa fram adresser till alla IT-chefer, så leder det till att IT-cheferna väger tyngre i adressregistret än tidigare, utan att för den skull utgöra en större del av chefskåren i näringslivet (förutsatt att företaget gör ett bra jobb med datainsamlingen). Om det manliga inslaget är större på dessa befattningar än på chefsposter i allmänhet, så kommer andelen manliga chefer att överskattas i det årets rapport.

• Om arbetsgivarna är mer benägna att rapportera in adressuppgifter för vissa befattningar än för andra (fler marknadschefer än ekonomichefer, till exempel), så kan denna skillnad leda till en felaktig beräkning av andelen kvinnliga chefer.

• Om det generellt är vanligare med flera befattningar bland män än bland kvinnor - eller tvärtom - så kommer dubbel- och trippelrapportering att leda till felaktiga resultat.

De två sistnämnda problemen borde vara någorlunda konstanta över tiden, med reservation för långsiktiga förändringar av näringsstruktur och attityder. Även om de medför att resultaten blir snedvridna så påverkar de i alla fall inte jämförbarheten över tiden.

Den stora frågan är i stället om rapporterna verkligen är jämförbara, år från år. När Women's business research institute nu rapporterar att andelen kvinnliga chefer har minskat från 27 till 25 procent sedan förra året, så kan det mycket väl avspegla en verklig förändring. Kanske för att mellanchefer försvinner i krisens spår, som Monica Renstig säger. Men går det att utesluta att nedgången, helt eller delvis, beror på att datainsamlingen har gjorts på ett annat sätt?

Jag skriver inte detta för att motverka arbetet för ett mer jämställt arbetsliv. Tvärtom anser jag att en sådan utveckling ligger i både mäns och kvinnors intressen. Men om vi ska komma rätt är det viktigt att veta var vi befinner oss och att kartan faktiskt överensstämmer med verkligheten.

Fotnot: SCB-siffrorna avser yrkesbeteckningarna 121, 122, 123 och 131 (verkställande direktörer, verkschefer mfl, drift- och verksamhetschefer, chefer för särskilda funktioner och chefer för mindre företag och enheter). De är framtagna ur SCB:s statistikdatabas av artikelförfattaren. Chefsdefinitionen skiljer sig från den som används av Women's business research institute.