Filmen ”Drag me to hell” får en femma. Khaleds skiva ”Liberté” får fyra prickar. Kalevala på Västanå Teater får däremot inga poäng eller betyg alls, inte heller ”En författares krets” av V S Naipul. Skivor, filmer och konserter får betyg, medan teater, opera, konstutställningar och litteratur inte får det. Varför?

Enligt Nils Schwartz, litteraturkritiker på Expressen, är det här en gammal tradition.
 
– Musik och film har kommit att sortera under nöjesredaktionen medan teater och litteratur har legat under kulturen.

Han får medhåll av Hynek Pallas, filmkritiker på Svenska Dagbladet och doktorand i filmvetenskap vid Stockholms Universitet. Uppdelningen mellan redaktionerna i dagstidningarna är inte lika stark som i kvällspressen, men detta gör det snarare mer problematiskt än mindre säger han.
 
– Film hamnar under nöje samtidigt som det finns aspekter av film som betraktas som kultur. Det finns till exempel en väldigt tydlig uppdelning mellan europeisk och amerikansk film, där amerikansk Hollywood-film ses som nöje och olika typer av europeisk film som kultur.

Det här anser han vara mycket lustigt eftersom det samtidigt har talats mycket om vikten av att ändra på den gamla synen på högt och lågt och fin och ful-kultur. Ändå tycks det gå i motsatt riktning.

Nils Schwartz tror att anledningen till att betyg och poäng kommit att förknippas med just nöje är att nöjessidorna har haft mycket kortare textutrymme än kultursidorna, men att det också beror på olika förhållningssätt.

– Det är väl lite mer populistiskt att sätta betyg, medan vi på kulturen har varit motståndare till det. Vi menar att man ska kunna redovisa sina åsikter och värderingar i löpande text, att det är lite för lätt att smita undan med ett betyg. Vi kan ju skriva om populärmusik och film med en seriös vinkel på kulturen också. Det är tilltalet på de respektive sidorna som skiljer sig åt.
 
Det är dock inte bara sättet att skriva som skiljer, utan även ämnena som respektive redaktion behandlar, säger Nils Schwartz.

– Vi kan ju ta upp vad som helst på kulturen, till skillnad från nöjessidorna som inte direkt recenserar avancerad litteratur eller fri gruppteater. Nöjesredaktionen har egentligen strängare krav på vad de får skriva om.

Tycker du att det som kulturredaktionen bevakar har ett högre konstnärligt värde?
- Nej inte generellt. Det är väl snarast så att vi bevakar det som anses ha högre konstnärligt värde. Men vi kan också bevaka det som inte anses ha samma värde. Vi har ett mycket bredare spektrum än nöjessidorna.

Fulkultur
Hynek Pallas menar att det ligger en klar värdering i uppdelningen mellan nöje och kultur.

– Det är självklart att det ligger en värdering i det här. Framför allt äter det sig in i hur texterna ser ut, kritikern börjar skriva i relation till betyget. En orsak till det är att betyget ofta ger längden på det du har att skriva. När det gäller film har du längre texter för högre betyg. Det här är väldigt tråkigt eftersom det finns mycket att säga om filmer som får dåligt betyg med.

Han säger att folk ogärna erkänner att det finns en uppdelning i fin- och fulkultur, men att den ändå finns där.

– Det ser man i hur texterna ser ut. De är friare och mer analyserande när det gäller annan kultur än den som är betygsatt. Jag tror att vi har gjort det oerhört svårt för oss att förhålla oss likadant till klassisk musik och opera som till film och pop och rock.

Nils Schwartz tycker att uppdelningen i en nöjes- och en kulturredaktion är ganska förlegad.

– Ibland ter sig uppdelningen nästan lite löjlig, som när vi skriver om institutionsteatrarna och fria grupper och nöjessidorna tar han om privatteatrarna.

Intellektuellt underskott
Hynek Pallas gillar själv inte att sätta betyg eftersom han tycker att det ställer till många problem för kritikern i dennes skrivande.

– Det som lätt händer med betyg är något som musik- och filmrecensenter ofta råkar ut för, nämligen tyckar-kritiken. Man ska motivera sin trea eller man ska motivera sin femma. Jag tycker också att man kan se att folk sätter högsta eller lägsta betyg för att det är enklare att skriva så, man behöver inte vara lika nyanserad.

Det talas ofta om betyg som konsumentupplysande. Hynek Pallas tycker dock att man kan vara konsumentupplysande även utan siffror.

– Jag som jobbar med film ser ju att filmkritiken är väldigt, väldigt eftersatt och tycker att betygen är något negativt. Filmkritiken skulle ha bättre texter, vara mer nyanserad och kräva mer av skribenterna om vi inte hade betyg.

Uppdelningen mellan fin- och fulkultur kommer inte att försvinna bara för att tidningarna eventuellt slutar att sätta betyg på film och musik, tror Hynek Pallas. Det krävs mer än så. Det finns en institutionalisering i hur folk skriver och i vilka som skriver. Han efterfrågar ett annat förhållningssätt till film.

– Tematiska texter är ett sätt att bryta det intellektuella underskott som jag tycket att det finns i svensk filmkritik. Det här handlar också om dagstidningarnas framtid – folk konsumerar film och musik på andra sätt i dag.

Anna Takman
anna.takman@second-opinion.se

Svd1, Svd2, Svd3, DN1, DN2