Marcus Birro har slutat blogga och det är Alex Schulmans fel. Jaha, ja!

För några dagar sedan publicerade Alex Schulman en text om Marcus Birro i sin blogg på humorsajten - kom ihåg det ordet, för det blir viktigt längre fram - tusen apor. Texten gick i korta drag ut på att Alex anser Marcus vara en kappvändare, då han många gånger tidigare uttryckt sin avsky gentemot Allsång på skansen och nu tackat ja till att medverka i produktionen.
Det tog inte många timmar innan Marcus stängde sin blogg under högtidliga former.

Idag publicerar Marcus Birro på denna sajt en text om nätmobbing. Att höra det ordet i samma mening som Alex Schulman är nog inte en särskilt ny upplevelse för gemene man. Därmed inte sagt att det inte är en felaktig uppfattning.

Alex Schulman driver tillsammans med sin bror Calle Schulman humorsajten tusen apor. Precis som en stor del av all annan form av humor går deras till viss del ut på att parodiera stereotyper. Det har bland annat varit en blogg skriven av ett fiktivt Killinggäng, modereportern Style-by-Mats, Svartskalle-Sorans videodagbok och - just det - dikter "skrivna av" Marcus Birro.

Det är fritt att tycka exakt vad man vill om hur roliga produktionerna är, men att människor kallar det mobbing är skrämmande.

Hey Baberiba -gängets sketcher om Kungafamiljen är en nutida klassiker. Nyss nämnda Killinggängets parodier på Lena Philipsson med flera anses rumsrena. Men hör vi bröderna Schulman, tänker vi instinktivt på mobbing, vilket är felaktigt. För vad är skillnaden mellan att Robert Gustafsson sitter på ett skrivbord, utklädd i klänning och peruk och säger "Jag syr mina egna kläder..." på Småländska och att Alex Schulman skriver en dikt och signerar Marcus Birro? Då det i båda fallen klart och tydligt framgår att syftet är att underhålla, borde synpunkterna rimligtvis handla om hurvida man finner det underhållande. Men istället delar vi in det i olika fack - Humor och mobbing.

Marcus Birro och Alex Schulman står i var sitt hörn av mediasamhället. Marcus Birro representerar konstnärerna och Alex Schulman dom mer kommersiella medierna. Det enda jag har att säga om Alex Schulman, är att jag känner en oerhört lättnad över att det äntligen kommit en människa med distans till det han gör, där han gör det. Den kommersiella ringhörnan har sedan länge varit överfull av obstinata medlemmar av Idol -juryn, skvallerjournalister i kvällspressen och obegåvade tv-producenter.

Och vad har jag då att säga om Marcus Birro? Låt oss titta på ett talande exempel av en annan person, huserande i konstnärshörnan:

För ungefär ett år sen gjordes en parodi på Lars Winnerbäck och Miss Li i humorprogrammet Fredag hela veckan. Peter Magnusson satt med mössa, skägg och whiskey -röst framför kameran och svarade svävande och pekoralt på David Helenius frågor till denna låtsas -Lars.
Imitationen var pricksäker och rolig, och blev snabbt populär på youtube. Just detta pratade Lars Winnerbäck om i sitt sommarprogram i P1 förra året. Han hade uppskattat sketchen, tyckt att den var rolig och till och med blivit lite smickrad att dom valt att skoja om just honom.

Lars Winnerbäck är, precis som Marcus Birro oerhört samhällskritisk. Han gillar varken Idol eller kvällspressen. Han ser ner på orättvisor. Han sjunger ut sin oro kring samhällsklimatet och värdighetens nedgående trend. Skillnaden på Marcus Birro och Lars Winnerbäck är att den sistnämnda inte tar varje chans han får att synas med sin samhällskritik, slå in öppna dörrar eller vinna populäritet med lättvunna poänger och självklarheter.

Jag säger inte att jag ogillar Marcus Birro, jag känner inte honom (och för all del inte Alex Schulman eller Lars Winnerbäck heller). Men jag ogillar martyrspel och avsaknad av självdistans. Det är vad Marcus Birro står för i mina ögon, och absolut inte den värdighetens väktare han så förtvivlat och ovärdigt utger sig för att vara.