Jag har bett Martin Burgos att kort förklara vem han är och varför han var så omskriven en tid under början av 2000-talet. I medierna har han pekats ut som en av Sveriges värsta klottrare som senare slog igenom som konstnär.

Första gången han gick ut i medierna var det för att han var förbannad.

– Det pågick en rättegång där jag var en av de åtalade, men vi hade inte dömts ännu eftersom rättegången skulle tas om. Då gick en chefrådman ut i medierna och sade att vi kom till tingsrätten maskerade, hade fötterna på bordet och trodde att vi var bättre än andra. Det stämde inte och det kändes som att vi blev dömda på förhand. Jag ville ge min version.

Efter det fick en gallerist upp ögonen för Martin och hans konst och han fick ställa ut sina tavlor på anrika Galleri Gummesson i Stockholm. Tack vare mediepubliciteten.

– Det är naturligt, i det här samhället måste du synas och media är ett redskap för det. Jag har inte gått någon konstskola, jag är inte bundis med de största galleristerna, jag har inga möjligheter att söka stipendier som lärarna på konstskolorna ser till att deras elever får. Därför är medierna viktiga för mig.

Han medger utan att tveka att han utnyttjat media för att få uppmärksamhet.

– Jag är inte mer kriminell än någon annan men jag plockar fram den våldsamma, kittlande sidan när jag intervjuas av medierna. Jag vet vad de vill ha och svarar på alla frågor om förorten och brott. De är inte intresserade av min konst, bara av personen bakom.

Medierna har gett honom en spelplan och det är bara på den scenen han är tillåten att agera. Allt bygger på att han är kriminell, invandrare och kommer från förorten. Har han tur får han en snabb fråga om konst mot slutet av intervjun.

– Medierna bygger på stereotyper. De älskar att porträttera mig som någon som gjort en resa – från förorten till galleriet, från att ha varit en brottslig till fingallerist.

Har du förståelse för att andra människor kan tycka att det är provocerande att du spelar med för att få uppmärksamhet?

– Då är den personen dum i huvudet. Medierna har bestämt hur stor spelplan jag har och det är hyckleri att säga att det är fel av mig att använda de spelkort jag har fått. Jag är bara provocerande på ett sätt som jag står för. Jag har ljugit om min ålder, om hur många syskon jag har, tidningarna kollar inte upp någonting, de skriver vad som helst. Jag är en konstnär som vill sälja, jag måste få uppmärksamhet.

När Martin Burgos uppmärksammades i medierna förändrades allt. Människor kände igen honom på gatan. Han fick ha många och långa diskussioner med sina föräldrar om sådant han sagt som sedan ryckts ur sitt sammanhang. Uppmärksamheten fick honom att må bra och det fick honom att må dåligt. Allt ställdes på sin spets.

– Jag mådde bra av känslan att kliva in på t-banan på morgonen och se mitt ansikte på förstasidan av tidningen som alla höll i. Jag mådde bra när kulturborgarrådet i Stockholm bjöd in mig för en diskussion och Svenska Dagbladet var där. Jag mådde dåligt när Moderaterna sågade beslutet att bjuda in en vandal till stadshuset och kulturborgarrådet till slut höll med om att ”ja, det blev ju lite fel.”

I dag skrivs det inte särskilt mycket om Martin Burgos, men han säger att han vet precis vad han skulle göra och säga om han ville få tidningarna att skriva igen.

– Det är fascinerande att min bakgrund kan väcka så mycket uppmärksamhet. Jag har tur. Jag säljer tavlor tack vare det.

Innan jag ska gå inser jag att jag inte ställt en enda fråga om hans konst. När jag gör det skiner han upp och rättar till hållningen. Han vill inte att jag ska anteckna, bara lyssna och förstå.

– Jag målar, jag gör inga installationer. Jag vill att vanliga människor ska förstå min konst och se att det är av hög kvalitet. Människor är mer värda än pengar och jag vill att folk ska ifrågasätta samhällets strukturer. Jag vill måla min värld fast den är hemsk. Om någon kan känna tröst i mina aggressiva tavlor och delar mina tankar kan den personen få en inre frid av mina tavlor, som inte ens naturen kan ge.

Freja Salö
freja.saloe@second-opinion.se