– De konstigaste frågorna jag får är de som inte gäller politik, typ ”har du anlitat svart städhjälp någon gång?”. Den frågan skickade TT i ett mail till mig och det hade varit okej om det hade varit en av många frågor men de ställde bara den. Då svarade jag nej, och skrev samtidigt att ”det vore kul om ni någon gång frågade något om mitt arbete i Bryssel och vad jag har åstadkommit under mina fem år där”.

Second Opinion har intervjuat sittande makthavare i EU-parlamentet de senaste veckorna och alla har varit eniga om att den svenska mediebevakningen har stora brister. Även Moderaten Anna Ibrisagic instämmer i att många journalister är dåligt pålästa och hon upplever att många EU-frågor måste säljas in till pressen. 

– Svensk media vill koppla alla EU-frågor till lokal nivå, men många saker som vi jobbar med är väldigt intressanta ändå. Till exempel kan kemikalielagstiftningen, som är ett av de viktigaste initiativen under min tid i parlamentet, och kriget i Georgien vara svåra att koppla till något lokalt och då vill ingen skriva om det.

Stor skillnad

Trots det tycker Anna Ibrisagic att mediebevakningen om EU-frågor har blivit bättre det senaste året.

– Det är väldigt stor skillnad, även om man önskar att medierna kunde vara här alla fem åren. Tidigare har nästan ingen varit på plats i Bryssel, men nu sänds debatter efter varje omröstning. Nu bevakas konkreta frågor, som till exempel religiös slakt och fokus ligger på hur folk har röstat. Jag tror att just det faktum att Miljöpartiet har övergett sitt utträdeskrav har gjort att man har slutat att diskutera om man ska ut ur EU eller inte och börjat koncentrera sig på vad EU verkligen handlar om.

Varierande talartid

Anna Ibrisagic är kritisk mot olika sammanställningar av hur många gånger ledamöterna har talat i plenum och hur många betänkanden de har skrivit.

– Det blir fel eftersom alla alltid vill tala, men vi påverkar inte det. Sådana uppräkningar ger en skev bild av verkligheten eftersom EU-parlamentets grupper är olika stora, vilket innebär att de som tillhör de mindre grupperna naturligtvis får mer talartid.

Det har blivit som en tävling mellan ledamöterna att skriva så många betänkanden som möjligt för att man ska bli bedömd som duktig, säger hon.

– Ofta skriver man om frågor som redan har lyfts upp eller som inte är relevanta på EU-nivå bara för att man är rädd att hamna långt ner på listor och bli svartlistad som lat. Det blir en väldigt konstig relation mellan parlamentariker och journalister.

Granskning av målen

I stället önskar Anna Ibrisagic att medierna kunde följa deras arbete på plats.

– Då skulle de förstå hur vårt arbetssätt ser ut och kunna spegla vårt engagemang på ett rättvist sätt. Jag vet att det är dyrt och komplicerat men man hade till exempel kunnat anteckna alla ledamöters mål innan valet och sedan låta samma journalist stämma av detta när mandatperioden går ut. Hur blev det och hur många mål uppnådde man?

Fyra av fem svenskar kan inte namnge en enda EU-parlamentariker, enligt en undersökning av Demoskop. Det här är inte enbart mediernas fel, säger Anna Ibrisagic.

– Här finns det anledning till en del självrannsakan, men tyvärr finns det oerhört lite tid att marknadsföra sig själv när man jobbar så mycket. Jag försöker att träffa människor live och använder Facebook och hemsidan, men det är sällan jag har tid att sätta mig ner och skriva ett pressmeddelande om att jag har vunnit den senaste omröstningen.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se