Men den här gången handlar det inte om demokraternas inre liv och presidentvalet i USA, utan om nätets inre liv och EU-valet i Sverige. Då blev jag tidigt övertygad om att demokraternas primärval var avgjort till Obamas fördel, fast inga etablerade journalister ville eller vågade skriva samma sak trots att de rimligtvis kunde göra samma enkla analys.

Men så blir det när politiska journalister sitter fast i spelet och väljer att skildra politiken som en hästkapplöppning istället för att lyssna på underströmmarna vid sidan om löpsedlarna och den senaste nyhetssändningen. Den här gången handlar det om en annan smart uppstickare, piratpartiet, som lyckats artikulera en känsla och spela på en underström på samma sätt som uppstickaren Barack Obama gjorde efter att han hållit det historiska red state-blue state-talet på demokraternas partikonvent 2004.

Piratpartiet är från och med den här veckan ett vuxet - om än halvanarkistiskt och smått kaotiskt organiserat - parti som tar plats i EU-parlamentet efter valet den sjunde juni. Frågan är inte längre om det tar plats i Bryssel och Strasbourg utan med hur många mandat det gör det - ett eller två?

Det är tre från varandra isolerade men ändå likartade händelser som övertygat mig. De stavas Isobel Hadley-Kamptz och Henrik Alexandersson och Lars Gustafsson. Hax skrev i två olika blogginlägg att han bytt sida till piratpartiet. Isobel skrev ett twittermeddelande som sannolikt innebär att hon röstat på piratpartiet och förklarar varför i sin krönika på Expressens ledarsida på lördag. Och sist, men definitivt inte minst, har författaren Lars Gustafsson också valt att komma ut som piratpartist.

Varför är då dessa tre röster viktiga i det vildvuxna tjattret på nätet? Tillsammans visar de att piratpartiet har tagit steget från att vara en sentida grabbig avläggare till ABC80-klubben, vars medlemmar ser rätten att lyssna på musik och titta på film utan att behöva göra rätt för sig som den viktigaste politiska frågan av dem alla, till att bli en seriös politisk kraft som attraherar etablerade debattörer, kulturskribenter och författare i den tyngre divisionen.

Nu talar vi alltså inte längre om ett gäng hetlevrade datornördar, utan om politiskt begåvade, medvetna och erfarna personer som alla dras till piratpartiet från rakt motsatt håll - det politiska och ideologiska. För dem handlar det som partiledaren Rick Falkvinge förklarat i Aftonbladet inte om musikaliska gratisluncher utan om en djup övertygelse om att grundläggande demokratiska värden står på spel i kampen om friheten på nätet, och att det endast är det unga piratpartiet som (hittills) förmått artikulera denna kamp i politiska termer. Därmed flyttas också piratpartiets kamp in från chattarna och bloggosfären till de kulturella och politiska salongerna på kultur- och ledarsidorna i de traditionella medierna. Partiet har ideologer som Oscar Swartz, organisatörer som Rick Falkvinge och förstanamnet på valsedelen Christian Engström samt etablerade opinonsbildare som Henrik Alexandersson, Isobel H-K och Lars Gustafsson på sin sida. Den nödvändiga treenigheten är på plats. Piratpartiet har blivit vuxet.

Ps. Om jag nu har fel, och Isobel inte har röstat på piratpartiet och inte heller skriver om detta på Expressens ledarsida på lördag ber jag redan nu om ursäkt, och ber följdaktligen att få dementera delar av ovanstående inlägg. Ds.

Relaterad länk:Expressen