”Nu behöver du inte besöka en dyr yogastudio eller stå inomhus framför en tränings-dvd för att träna yoga. Med Ulrica Nordbergs yogaljudbok i öronen kan du träna var du vill”, skriver Metro. I en faktaruta finns länkar både till Bonniers hemsida, där man kan köpa ljudboken, och till en hemsida där man kan beställa en yogamatta av ”naturligt gummi och bomull.”

Second Opinion rapporterade redan i höstas om Metros artikel om träningsformen TRX, som enligt Håkan Lindhoff, universitetslektor vid JMK – institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, var ett tydligt exempel på textreklam.

Artikeln om Ulrica Nordbergs yogaljudbok är ett lika solklart fall, menar Håkan Lindhoff.

– Artikeln bör betraktas som textreklam. Dessutom för två produkter, en ekologisk yogamatta och en yoga-ljudbok. Och det är samma reporter som sist, Petra Axlund. Intressant är att fråga sig om denna journalist får betalt av dem hon gör textreklam för, skriver Håkan Lindhoff i ett mejl.

Finns likvärdiga produkter

I Pressens Samarbetsnämnds riktlinjer mot textreklam finns en checklista för journalister. Där står det bland annat att man ska låta det framgå klart hur urvalet ägt rum när produkter i konsumentupplysande material redovisas, och hur produkterna blivit jämförda eller testade. Det står också att man ska ”eftersträva mångsidighet vid sådana redovisningar, så att ett otillbörligt gynnande inte sker.”

I Metros artikel om yogaljudböcker nämns inga liknande eller likvärdiga produkter. Anna-Christie Andrén är sjukgymnast och yogalärare. Hon gav själv ut en ljudbok om Hathayoga redan 2003 och blev irriterad och ledsen när hon såg artikeln i Metro.

– Sånt här händer hela tiden. Jag vet inte varför journalister inte undersöker bättre vad som finns på marknaden. Kanske är det för att Bonnier har bedrivit lobbying, eller så är det bara för att människan bakom är ett känt affischnamn.

Anne-Christie Andrén är kritisk till att det alltid rapporteras om samma typer av människor.

– Så fort till exempel Malin Berghagen börjar med yoga publicerar man bilder på henne eftersom hon är modell och kändis. En vanlig människa kan tydligen inte få bli publicerad hur som helst.

Saknas granskning

Frågan om gränsen mellan reklam och nyheter har diskuterats sedan 50-talet. Skillnaden nu är att påtryckningarna från kommersiella aktörer tar sig mer subtila former, berättade Lars-Åke Larsson, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet, när Second Opinion granskade mediernas rapportering om prinsens bestick. 

– Gränsen mellan vad som är reklam och nyheter blir svårdefinierad. Frågor som text och bildinnehåll, vem för fram frågan i vilkens namn, vem som är inbjuden till pressvisningar och om olika pressmeddelanden sänds till olika redaktioner är svåra att greppa. Det talas också om att vi till och med har en marknadsdriven journalistik.

Men det finns ingen som granskar textreklam i medierna, eftersom Tidningsutgivarna i praktiken lagt ner textreklamkommittén, något Second Opinion rapporterat om tidigare. Det finns fortfarande regler, men ingen övervakar att de efterlevs.

Håkan Lindhoff tror att den här typen av okritisk rapportering gör att medierna kan tappa läsare på längre sikt.

–Det finns alltid en risk att läsarna på sikt tar tidningen på mindre allvar, vilket påverkar tidningens trovärdighet. Det här är något som sker smygande och på längre sikt. Men det är rätt typiskt för kommersialiseringen av journalistiken, den leder till ett kortsiktigt tänkande.

Second Opinion har sökt Metros reporter Petra Axlund och Metros chefredaktör Per Gunne för en kommentar utan att lyckas.

Freja Salö
freja.saloe@second-opinion.se