Folkpartiets tre filmer innehåller alla Marit Paulsen. Marit går i skogen. Marit kokar kaffe i husvagn. Marit serverar diminutiva koppar kaffe och vetelängd utanför husvagn.

I den första filmen – den i skogen – berättar Marit att hon är en av de sista generationerna som har upplevt kriget. Därför är det viktigt att vi är medlemmar i EU.

I den andra berättar hon om att hon är för Euron – eftersom vi inte ska ”plocka russinen ur kakan” (och för den oinvigde vill jag berätta att frågan om vilken valuta vi ska ha i Sverige inte är en fråga som kommer att avgöras i EP-valet nu i juni).

I den tredje filmen berättar Marit att alla vill avskaffa EU:s jordbrukssubventioner. Därefter berättar hon att hon vill ha ett fossilfritt jordbruk. Och till sist att hon kan tänka sig att sitta i jordbruksutskottet tills förändringen är klar. Allt i någon slags svenssondogma-stil (så där lagom vågad klippning som känns modern för vilket 40-talist som helst).

Den övergripande känslan efter att ha sett filmerna är ”Jaha”. Enligt folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag så är tanken att filmerna ska vara tillräckligt spetsiga, fyndiga och roliga för att locka till massivt tittande på Youtube. Tillåt mig tvivla.

Inte ens Marit – som i vanliga fall är ganska rolig – framstår som en särskilt intressant eller kul person.

Men det värsta är att man inte lyckas krama fram ett enda vettigt budskap. I tre filmer fokuserar man på olika och, i två fall, för valet irrelevanta frågor.

Det är uppenbart att folkpartiet tänkt att nyttja ”Marit-effekten” ännu en gång genom att ånyo skicka en arg tant till Bryssel. Men filmerna lyckas inte fånga Marits charm och jävlar anamma.

Resultatet är istället den värsta kombinationen av en svag reklambyrå, ett parti som vet bäst själv och därtill en kandidat som har svårt att ta regi. Ingen har ”dödat sina darlings”. Resultatet är därefter.

Om uppgiften i Resumé – att denna soppa kommer att kosta folkpartiet sex miljoner att sända under valrörelsen – så är detta kanske de mest bortkastade kampanjpengarna sedan folkomröstningen om Euron.

Kristdemokraternas film är i formspråk mycket mer en pastisch på en amerikansk valfilm. Linsen är softad och i bakgrunden skrattar barn. Av någon obegriplig anledning väljer Kristdemokraterna att fokusera på en enda fråga: införselkvoterna på alkohol.

Detta är en fråga som engagerar på sin höjd någon procent av valmanskåren – och då knappast i en sådan utsträckning att det kommer att vara avgörande för hur – eller ens om – de ska rösta. Det avslutande budskapet är: ”Vad är ditt skäl att rösta?”. Ett svar som få har erhållit genom partiets film.

Det är uppenbart att inte ens partierna lyckas hitta ett tillräckligt starkt engagemang inför EP-valet. De kan inte hitta frågor där de tror att folk kan engagera sig och där EU-parlamentet har beslutskompetens (folkpartiet kommer till exempel att ha kärnkraft som lockbete på en av sju valaffischer och sossarna pratar om ungdomsarbetslösheten, vilket i mycket större utsträckning är en fråga för de nationella parlamenten).

I brist på engagemang, både från de egna organisationerna och från väljarna, väljer Folkpartiet och Kristdemokraterna att göra ett illusionstrick, där svagheterna i budskap döljs med amatörmässiga filmer och affischkampanjer.

Jag tror på politisk TV-reklam och ser det inte som något hot mot demokratin. Men för att lyckas måste partierna bli mycket bättre på formulera och uthålligt kommunicera ett budskap.

Därtill skulle man tjäna på att lyssna på professionella reklamskapare i arbetet att ta fram reklamen när budskapet väl är framställt. Då skulle vi slippa alster som mer ser ut som lustiga hemvideor. Sist men inte minst skulle det behövas en god portion humor och självdistans.

Förhoppningsvis mognar den politiska tv-reklamen i takt med att den blir vanligare. Om inte så blir fallet så kommer denna typ av reklam enbart att vara en angelägenhet för leksugna partisekreterare.