Många förfasar sig säkert över att pride-paraden i Moskva på lördagen av polisen möttes med förakt, våld och gripanden. "Ryssland fortsätter att utmärka sig som en moraliskt stelfrusen, primitiv buse" skriver en tidning. Jag kan väl också ansluta mig till detta förfasande men samtidigt visar situationen nog främst på hur långt vissa nordeuropeiska, germanska länder står ifrån övriga världen.

Homofobin regerar ännu, inte bara i övriga världen utan också i det sydliga Europa. Ryssland har naturligtvis, som nation, inte heller hängt med. De har inte helt skakat av sig kommunism och manskörer i Röda Arméns uniform, som vi sett, och det kan man inte heller begära, eller? Även jag beundrar dem som var modiga nog att delta i demonstrationen i Moskva i samband med Melodifestvalen. Men vi måste nog ändå förstå att Putin och grabbarna inte har suttit med vid våra otaliga HBT- och jämställdhetskonferenser. De har noll koll helt enkelt!

Jag har personligen övervunnit en ganska godartad homofobi och kan nu både prata med bögar, ta dem i hand och äta bröd som de bakat. Jag lyckas se dem som individer och inte som representanter för en av deras tilhörigheter. Man kan nog till större delen tacka de senaste decenniernas synliggörande för det. Självklart ska icke-heterosexuella personer, olika folkslag, kvinnor, barn, djur, mikrororganismer och allehanda icke-kaukasiska individer som befinner sig i andra livsfaser än medelåldern få ha det så bra de någonsin kan. Precis som alla dem du eller jag känner personligen och verkligen bryr oss om. Med eller utan penis.

Men undertecknad kan, antagligen i likhet med många andra, tycka det blir ansträngt att hela tiden pressas att värna, i politiskt korrekt anda omhuldade grupper och deras, som jag ser det, ganska privata och tillhörighetsknutna bekymmer. Ja, lika knepigt som om man krävde att jag skulle engagera mig för några enskilda eskimåer i ett igloo-kvarter i Thule, den ledsna pandan Li i Kina eller några av Indiens makliga, heliga kor. Jag blir helt enkelt själsligt trött när något blir SÅ politiskt korrekt och moderiktigt att en 53-årig gift, blivande statsminister (?) till synes passionerat (?) kysser en yngre medsyster efter att noga ha sett efter var fotografen befinner sig. Det ter sig bisarrt eftersom hon vare sig lär vara lesbisk, Madonna eller Britney.

Men det är klart: Bill blev avsugen på sitt tjänsterum, franska statsmän "får" hålla sig med älskarinnor och Silvio "kan" uppföra sig hur gubbsjukt som helst. Göran Persson II skilde sig väl också två gånger under sin tid som statsminister. Hoppas bara att inte nuvarande s-ledare inspirertas av någon av de nämnda eller ser det som en jämställdhetsfråga.

Tiderna förändras sannerligen och man är väl gammal. Moralism är en annan, knappast bättre, fuling som man skymtar då och då, så kanske det är det demonstrativa, det populistiskt inställsamma som stör mest: - "Titta vad modern och cool (kanske ett omodernt ord) jag är! Fast jag är politiker så vet jag vad som gäller. Rösta på mig och trygga min otroligt höga pension!" Må vara det är avundsjukan som talar. Till viss del - må så vara. Men att sådant kan ske i offentligheten och utan vidare rabalder understryker väl bara hur specifika vi ännu (?) är här uppe i polartrakterna. Sett ur ett globalt perspektiv. Ja, jag räknar inte med Hollywood då. För världssamfundet (oh, Obama vår frälsare?) kan det möjligen te sig mer angeläget att ta itu med problemaxeln Kabul-Teheran-Bagdad-Gaza och någorlunda säkra världsfreden än att moraliskt/politiskt tukta olydiga elever mitt under en världsomspännande "ekonomisk kris".

Därefter kanske USA behöver ägna sig åt inrikesproblem, EU ta itu med sin byråkrati, FN vässa sina trubbiga klor, NATO samöva i någon oländig trakt och muslimerna ägna sig åt böner och Ramadan. Först därefter kan man i bästa fall komma att tänka på att börja uppfostra den baksluga, ryska björnen och andra underliga reliker, missionera i u-länderna om hur förträffliga vi är här uppe i spritbältet väster om Ålands hav och kanske till och med locka Berlusconis landsmän att avstå från sin glädjefulla men, ack så konservativa, livsstil, reformera sitt medeltida skolväsen och hålla prideparader i närheten av Vatikanen.

Vi här uppe i knäckebröds- och barrskogslandet (och våra bästisar som Norge, Kanada, Holland, Danmark och några stadsenklaver i Europa) är väl i många stycken på en bra väg, vi vill ju vara så duktiga, men ibland förivrar vi oss nog och man kan få en känsla av att saker och ting inte får alldeles rimliga proportioner.