Enligt vad jag, som bara mariginellt känner till humanistisk forskning, förstår, är en försvinnande del av all vetenskaplig aktivitet banbrytande eller leder till upptäckter som kan utnyttjas positivt. Och just detta är också s a s vitsen, och kanske charmen, med den. Till grund för den ligger helt enkelt vår nyfikenhet och enskilda personers obändiga vilja att dokumentera, förklara eller tolka redan kända förhållanden. Den kan också bygga enbart på tidigare forskning varigenom den rent tekniskt blir sekundär och nöjer sig med att vara ytterligare en röst i en mångfasetterad kör vars klangbild den enbart korrigerar eller förstärker minimalt.
Rent existentiellt är forskning en lyxvara, beroende av en välvillig omgivning, en vetenskaplig organisation samt en finansiär som ställer resurser till förfogande och gör den möjlig. Den kräver också kompetenta forskare, helst fostrade i ett system som främjar vetgirighet, självständighet och initiativ. Staten/samhället som finansiär/möjliggörare och avnämare har därmed ett oerhört stort ansvar med ytterst liten konkurrens från näringsliv och kapitalintressen. En finansiär är givetvis i sin fulla rätt att ställa kvalitetsmässiga krav på den forskning som stöds och i viss mån också styra vilka områden som prioriteras med hänsyn till en välvillig agenda. Därmed indirekt sagt att de facto-diktaturer och fundamentalistiska stater, oavsett typ, inte förmår vara huvudmän för en oberoende och sanningssökande forskning.
Här bortfaller nämligen statens ansvar för helheten. Lyhördhet, politisk korrekthet och självcensur blir, av skäl som har med ekonomisk, psykisk och fysisk överlevnad att göra, ofelbart utvecklingssteg på vägen mot blind lydnad. Även om detta går under andra beteckningar eller förtigs. Diktaturer och enpartistater "belönas" oundvikligen med forskarflykt när universitetsvärlden blir ett propagandainstrument för riket, partiet eller ledaren snarare än att ha strikt vetenskapliga mål. Förändringar i en sådan riktning kan vara subtila till en början men vid behov snabbt accelerera och omvandlas till en oanat skoningslös järnhand.
I verkliga demokratier styrs och organiseras ofta statligt finansierad forskning via representativa politiska organ med politiker och/eller utsedda tjänstemän/forskare. Den moderna forskningen har blivit så specialiserad, att det också inom fakulteter, institutioner och ämnesområden kan krävas stor ansträngning att förstå ett forskningsprojekt A om man själv sysslar med B. För aldrig så framstående politiker och statstjänstemän, som inte personligen kommit i kontakt med forskarvärlden är det då än svårare, och för allmänhet/skattebetalare, de egentliga uppdragsgivarna och finansiärerna, i en del fall omöjligt.
Systemet med ett vetenskapsråd som tar ställning till framlagda forskningsprojekt sedan dessa fått OK från handledare, prefekter etc. är därför inte mer än rimligt. Det är ju viktigt att skattekronorna placeras rätt, att inte misstankar om oegentligheter mellan olika vetenskapsgrenar eller att "forskarförakt" i stil med "politikerförakt" uppstår bland allmänheten. Det ligger i alla intressenters intresse att risken för sådant förutses och reduceras maximalt.
I det syftet, antar jag, har man också, mycket vällovligt, upprättat en projektdatabas där alla inkomna projekt redovisas. Där kan alltså forskare och andra intresserade gå in och titta på vad som försiggår i den vetenskapliga världen och kanske också få idéer till egna projekt och hur de då kan lägga upp sina ansökningar. En mycket mild typ av styrning, och som sådan bra, så länge den inte lutar alltför ensidigt åt något ideologiskt håll.
Det är därför synnerligen olyckligt när det blir alltför lätt att raljera över sådant som ter sig "modeinriktat" eller alltför strikt följer en dagsaktuell politisk linje, särskilt om denna inte är allmänt omfattad. Därmed ifrågasätts nämligen och försvagas med automatik svensk forsknings anseende på nationell och internationell nivå. I Sverige ligger vi nu farligt nära en sådan situation. Vi har ju redan sett hur "moden" kommer och går inom många vetenskapsgrenar och när man tittar bakåt ser det inte vackert ut, även om man bör bedöma varje tidsepok efter sina förutsättningar.
Forskningen får alltså inte under några som helst omständigheter utsättas för otillbörlig politisk eller annan påverkan. Den ska stå fri för att kunna vinna respekt och tilltro! Det därför med sorg i hjärtat många av oss ser det senaste decenniets utveckling inom forskarsverige där villkoren håller på att snedvridas totalt på grund av en viss politisk viljeinriktning. Man har smygit ut ur buschen på tysta mockasiner och placerat ut sig bakom de flesta strategiska buskar. De håller så när på "outsmarta" oss alla och lär inom kort ställa oss inför fullbordat faktum. Om inget görs.
1995 tillskapades nämligen den svenska genusvetenskapen genom att en proposition antogs. Inom kort tillsattes inte mindre än sex genusprofessurer och idag finns det institutioner för denna nya vetenskap, enligt många egentligen en tvärvetenskaplig aspekt som kan tillämpas på en rad forskningsområden, vid alla våra större universitet och högskolor. "Genusperspektivet" ska genomsyra universitetsutbildningen i stort och ingå som introduktionskurser i andra ämnen. På dagis och i skolor experimenteras det utan föräldrarnas mandat, eller ens vetskap, med elevernas identitet och vid universitetet i Lund förbereder man en genuscertifiering, efter förebild från miljö-, krav- och rättvisecertifiering etc, som så småningom troligen kommer att åläggas övriga institutioner och samhället i stort.
Jämställdhetsarbete i stort kan förefalla vara en måttligt politisk eller ideologisk aktivitet som det borde råda consensus om och det gör det sannolikt också i en mycket vid bemärkelse om man undantar ytterligehetsgrupperingar. Dock är det så att den svenska genusvetenskapen inte bara är politiskt initierad, skattefinansierad och har ett tvivelaktigt "ledarskap" utan att den arbetar efter premisser och med metoder som det ingalunda råder vetenskaplig samstämmighet kring. Man fnyser åt naturvetenskaplig "biologism" och bortser helt från genetiska premisser.
Det var detta Tanja Bergkvist reagerade på med sina två artiklar i december och februari och som sedan Birger Schlaug följde upp med en till viss del självrannsakande replik. Med exempel från egen erfarenhet av dagis och från ett musikvetenskapligt projekt drog Bergkvist en parodisk parellell till sin egen disciplin, matematiken, som det inte var svårt för gemene man att reagera på. Staten hade nämligen delat ut två goda årslöner till en forskare som ska "ta reda på om trumpeten är man eller kvinna" som det antagligen uppfattas på sina håll.
Samtidigt for musikvetarna i taket. Ur ett vidare generöst, humanistiskt perspektiv inte heller detta alltför svårt att förstå. Däremot belysande för hur vetenskapsrådet numera fungerar när det prioriterar projekt som nämner ordet genus många gånger, som ska "problematisera" manligt och kvinnligt och studera de mest varierade företeelser "ur ett genusperspektiv". Invändningen är inte att man gör detta utan den omfattning i och den lättvindighet med vilken man nu får resurser för politiskt korrekta projekt. Med den moderna transparensen blir det också ett dilemma hur man på ett bra sätt ska förklara dessa för allmänheten.
Personligen ser jag det som en prioriteringsfråga: många typer av forskning måste utföras men hur viktig är var och en jämfört med annan forskning? Att forska om kön och genus är angeläget och synnerligen intressant. Men om all annan forskning ska filtreras genom denna aspekt är vi ute på väldigt tunn is. Relationsforskning vill jag i all hast föreslå som ett övergripande begreppet. I den kan det ingå fredsforskning, konfliktforskning, forskning om relationer mellan individer, socialgrupper, företag, folkgrupper, länder, mobbning etc där genusaspekterna kan komma in i högre eller lägre grad.
Om vi i tanken flyttar ut den svenska, politiska genusvetenskapen i världen ser vi de rätta proportionerna. Afrika och Asien ropar inte på jämställdhet för människorna i dessa länder har andra viktiga behov som kommer i första hand. Men målet måste ju vara att ge dem även det så snart som möjligt. Det borde vara en mänsklig rättighet även i fattiga länder att i möjligaste mån kunna tillfredsställa också intellektuella, emotionella och konstärliga elelr mer diffusa men för individen angelägna behov.
Det är inte min avsikt att moralisera men jag tror, med ledning av ovanstående, att det skulle vara i forskarnas eget intresse att, när de skriver sina ansökningar, särskilt när de sammanfattar dem, ha i åtanke inte bara vem som troligen kommer att läsa dem utan också vem som kan göra det. Skråbröder går väl direkt på den fullständiga ansökan och CV:n men högutbildade personer från andra ämnesområden, akademiker utan forskarerfarenhet och allmänhet föredrar nog sammanfattningen. Det är därför oerhört viktigt att denna blir bra. Oavsett om läsarna ifråga beslutar om anslagstilldelning eller inte bör de kunna övertygas om att forskningen i fråga är av viss vikt och meningsfull.
Det är otroligt att man ska behöva skriva det som man tycker det borde vara en självklarhet för alla: ingen politik i forskningen! Det har vi nu. Och somliga vill ha mer.