Tove Janssons har skrivit en novellsamling som heter Det osynliga barnet. I den får vi stifta bekantskap med Filifjonkan som tror på katastrofer. Hon smyger omkring och är orolig hela tiden för att något hemskt skall inträffa.

I början av novellen står hon och tvättar en trasmatta i havet och det är ett mycket vackert väder. Då tänker Filifjonkan att det vackra vädret är onaturligt. Något mörkt och förfärligt samlar sig säkert bakom horisonten, och hon blir orolig.

Ibland tänker jag på journalistiken som en Filifjonka. Den berättar om katastrofer och söker efter dem. Sociologen Frank Furedi skulle mena att en kultur av rädsla skapas. Filifjonkorna skriver och skapar andra Filifjonkor.

Ett exempel på detta är alla de larm och katastrofer som översköljer oss. Under onsdagen filifjonkade jag mig och tyckte det var katastrof att ingen av mina källor gick att få tag på. Jag såg alla mina artiklar rasa ihop och mitt namn för evigt förknippas med improduktivitet.

Då kollade jag runt på tidningarnas internetupplagor.
Oj, vad många katastroftankar jag hittade.
Jag var inte den enda Filifjonkan.

D-vitaminbrist i vårt karga klimat. Sola och samla på dig vitamin, men akta dig för livsfarlig hudcancer. Barnmat är transfett och socker på burk - vi ger barnen hemsk snabbmat. Felaktiga råd av sjukvårdsupplysning, ett barn dog i tarmvred. Svininfluensa – första fallet i Sverige. Larm om ny sexbakterie – mykoplasma genitalium.  Reporäntan kan gå ner – finanskris. Reporäntan kan gå upp – risk för inflation. Comhem-haveriet: människor var utan internet, tv och telefon i några timmar.

Katastrofer är ständigt närvarande i Filifjonkornas journalistik.