”Redan för tjugo år sedan var fler svenskar sysselsatta inom tjänstesektorn än inom industrin och idag arbetar tre av fyra med andra tjänster”, skriver tidningen Fokus i ett reportage om framtidens jobb. Sverige kan glömma tanken om att vara en industrination inom en inte alltför lång framtid.

- En aspekt som ekonomer tänker på är att arbete är något man utför för att få resurser till annat. Om vi blir mer produktiva och därigenom kan tjäna mer per tidsenhet, så kan man antingen välja att tjäna mer och jobba lika mycket som förr,eller tjäna som förr och jobba mindre, beskriver Jesper Roine som är filosofie doktor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Olika sektorers bidrag till BNP

Industrisektorns bidrag till BNP ligger fortfarande på 30% - samma nivå som i början av 1900-talet. Efterkrigstiden innebar en ökad efterfrågan och under 1960-talet bidrog industrin med 46 procent till BNP.

Tjänstesektorn inom näringslivet har ökat först sedan 1970-talet och bidrar nu med över 47 procent till BNP. En verksamhet som däremot ökat mest över en hundraårsperiod är tjänster inom den offentliga sektorn, som nu ligger på över 23 procent. Hälften av bidragen till BNP kommer fortfarande från industri och offentlig sektor. Enligt avsnittet om nationalräkenskaperna i Statistisk Årsbok för 2009.

Stor tröghet i systemet

Jesper Roine säger att ett misstag som ofta görs i diskussionen är att förloppet från industri- till tjänstesamhälle skall gå snabbt. Det beror mycket på vilket tidperspektiv man anlägger, och det finns naturligtvis en stor tröghet i systemen.

- Vi är fortfarande väldigt beroende av exportindustri och det är inte något som förändras över en natt. Man kan tänka att på längre sikt, säg om 50 år, så kommer många industrijobb ha försvunnit, medan de nya jobben kommer finnas i till exempel verksamheter som kräver mänsklig kontakt, som vården.

Inget egenvärde i lång arbetstid

För att inte arbetslösheten skall öka i framtiden måste nya jobb skapas inom tjänstesektorn. Däremot behöver allt inte förändras till det sämre. Mycket handlar om hur man definierar vad ett jobb är, säger Jesper Roine.

- På längre sikt kan det innebära att du arbetar färre timmar i veckan. I framtiden kan vi tänka att en arbetsvecka innebär 20 timmar och att vi genom tillväxt uppnår en högre materiell standard, fortsätter Jesper Roine.

Effektivisering eller produktivitetstillväxt

I sammanhanget bör man skilja på att effektivisera och att jobba mer. Effektivisering är bra, för det betyder att du med samma insats kan göra mer utan sänkt levnadsstandard.

Den intressanta förändringstakten är däremot egentligen produktivitetstillväxten, det vill säga värde per person och tidsenhet, så att resurser frigörs till vår egen tid. Där finns ett stort värde.

- De flesta vill nog egentligen inte arbeta 60 timmar i veckan, utan egenvärdet är att skapa resurser och kanske öka till exempel konsumtionen från hushållen. Att ha ett arbete har dock ett värde i sig för människor men inte att vi jobbar fler timmar. Färre timmar får oss förmodligen att må bättre, fortsätter Jesper Roine.

Hushållens konsumtion

Enligt Nationsräkenskaperna från Statistisk årsbok 2009 har hushållskonsumtionen gått ner, och ligger nu kring 50 procent till skillnad från början av förra seklet då den låg på kring 80 procent. Den offentliga sektorns konsumtion har dock ökat istället för hushållens konsumtion.

- Det kan också snarare handla om hur vi organiserar vårt arbete, säger Jesper Roine

Arbetstidsförkortning eller arbetsdelning?

Jesper Roine menar att arbetstidsförkortning kan bli en realitet i framtiden, men att det finns två tokigheter i den nuvarande diskussionen om arbetstiden.

- Vänsterns tanke om arbetsdelning, det vill säga att reglera fram en delning av jobb är ett vansinnigt förslag. Det är däremot lika vansinnigt att vi i framtiden måste arbeta mer än 40 timmar i veckan, eller för den delen ett visst antal timmar vilket som helst, för att inte sänka vår levnadsstandard, säger han.