KRÖNIKA - Haven´t you seen them?  The Muhammed caricatures?
Rockmusikern skrattar förvånat och pekar på datorskärmen. Jag skakar på huvudet och skruvar lite obekvämt på mig.

– This one is my favourite! Haha, fortsätter killen medan de danska skämtteckningarna rullar upp på internetsidan, en efter en.

Året är 2006, platsen är Teheran. Jag sitter med tio andra svenskar hemma hos en iransk journalist och dricker te. Alldeles nyss talade några rockmusiker, som är vänner till journalisten, upprört om hur regeringen har stoppat deras turné. Sedan hade vi ett samstämmigt, högst poliskt korrekt samtal om de danska mediernas respektlöshet, om rasism och kränkningar.

Sekunden efter sitter samma musiker och pekar och skrattar åt Muhammedbilderna. Driver de med oss? På näthinnan rullar bilderna från svensk mediebevakning om brinnande flaggor utanför den danska och svenska ambassaden. Halva mitt resesällskap valde att avboka Iranresan på grund av mediernas inslag om alla upprörda demonstranter.

Många på gatorna pratar med oss om regeringens förtryck, relationer som måste hållas hemliga och moralpoliser som använder övervåld. Men också var de coolaste festerna är och var gayfolk hänger. Och hur lätt det är att få tag på alkohol, västerländsk kabel-tv och färgglada tabletter med tveksamma effekter. Några frågar om vi är från Danmark, ser oss bli lätt panikslagna och börjar sedan skratta.
Ja - de skrattar faktiskt åt vår rädsla. Av över sju miljoner invånare hade något hundratal tagit sig till ambassaden, påpekar journalisten som bjudit hem oss.
– Det var futtigt, nästan lite pinsamt få, sett ur aktivisternas perspektiv.

Oj. Det perspektivet glömde de svenska journalisterna att belysa.
Det är klart att det är viktigt att kritisera diktaturer, belysa förtryck och fundamentalism. Men förtjänar vi inte att få en mer nyanserad bild av ett lands befolkning än den som ges av västerländska nyhetsbyråer och Irans regering?
Rockmusikerna fortsätter att skratta - åt västerländska medier.

 – Vi ser era stora nyhetskanaler. Ni tror att ni får veta vad som händer i världen. Men det får ni inte, och ofta är det som rapporteras fel. Och ni har inte ens regeringar som censurerar.

Det har gått tre år, men jag skruvar fortfarande lite på mig när jag tänker på det. Fortfarande är vi lyckligt lottade med vår fria press. Fortfarande har de persiska rockmusikerna många anledningar att skratta åt hur den förvaltas.