FÖRDJUPNING Fler människor tar livet av sig när kända människor dör, rapporterar Ekot och hänvisar till en rapport som publicerats i den medicinska tidskriften Lancet.

Som exempel nämner man att antalet självmord i Storbritannien efter prinsessan Dianas död 1997 ökade med 17 procent, särskilt bland kvinnor i Dianas egen ålder.

– När Diana dog öste medierna på oerhört dramatiskt om hennes död och glorifierade henne. Mediehysterin kring hennes tragiska död och allt den fick symbolisera väckte starka känslor hos människor både i och utanför Storbritannien, säger Michael Westerlund, doktorand vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet.

Komplicerad fråga

Han forskar om internetkommunikation och självmord men har också skrivit om hur mer traditionella medier rapporterar om självmord och hur det påverkar självmordsstatistiken.

Det har forskats mycket kring medier och självmord och mycket tyder på att självmord ökar när det rapporteras mycket. Men frågan är komplicerad.
Bland annat gjordes flera undersökningar efter Kurt Cobains död 1994, utan att man hittade någon ökning av självmord bland unga människor.

– Man tror att det bland annat kan bero på att rapporteringen efter hans död sköttes ganska bra. Det blev inte så oerhört dramatiserat, säger Michael Westerlund.

Det finns många ifrågasatta studier, eftersom det är svårt att hitta entydiga resultat. Självmord är en så pass ovanlig dödsorsak att det krävs stora undersökningar för att se skillnader, det räcker inte att titta på en grupp av 1 000 personer, utan man måste ta med betydligt större grupper av befolkningen.

Drivkraft hos deprimerade

Man kan dock se att rapportering om kända människors självmord har större inverkan på människor än rapportering om vanliga människors självmord.

– Historier om kändisar slår an strängar på ett annat sätt. De människor som påverkas av medierapporteringen befinner sig oftast riskzonen redan innan. De är deprimerade eller befinner sig i ett tillstånd där de är väldigt åtkomliga för den här typen av starka känslor som medier har kraft att mana fram. Medierapporteringen blir den utlösande faktorn, droppen som får bägaren att rinna över.

När självmord eller dödsfall uppmärksammas kan det verka som en drivkraft hos människor som också vill bli uppmärksammade att kopiera händelsen.

– Om en deprimerad person läser om att en känd människa tar livet av sig kan han eller hon känna att ”om den här människan som redan har allt inte vill leva längre – varför skulle då jag vilja leva?”

Förändrad attityd

Studier och forskning om mediernas rapportering om dödsfall och katastrofer har lett fram till att bland annat Världshälsoorganisationen (WHO) har utfärdat rekommendationer om hur medier bör rapportera om dödsfall och katastrofer på ett ansvarsfullt sätt.

Från början av 1900-talet finns starka självpåtagna regler i Sverige kring hur medierna ska rapportera kring självmord. Under hot av lagstiftning antog journalisterna egna etiska regler som har följts ganska bra. Men man har börjat se en förändring, menar Michael Westerlund.

– Medierapporteringen har varit tillbakahållen och inte särskilt detaljerad. Men en bit in på 2000-talet tycker jag att man har kunnat se en annorlunda attityd när kända människor har tagit sina liv, åtminstone hos kvällspressen. Nu rapporterar man på ett mer dramatiskt sätt igen och WHO:s förslag om hur man bör rapportera på ett ansvarsfullt sätt efterföljs inte.

Freja Salö
freja.saloe@second-opinion.se