Metro-journalisten Patrick Ekstrand har signerat en artikel med rubriken: ”Polismördare ska inte släppas.”
Artikeln beskriver hur upprörda innevånarna i Lake County är över Östbergs - inte frisläppande som rubriken antyder - överförande till ett svenskt fängelse. Påståendet underbyggs inte med några opinionsmätningar eller andra fakta som verifierar påståendet att folk är upprörda.

I artikeln citeras en kollega till den polisman som Östberg och hennes pojkvän mördade:
"– Kolleger och vanliga människor tyckte att jag borde ha skjutit henne, säger polismannen som grep det flyende paret efter en vild skottväxling. Jag och min kollega fick hård kritik för att vi inte gjorde det, säger Don Anderson."

Vem som gjort intervjun med Don Anderson, och när, och i vilket sammanhang, framgår inte av artikeln. Lika oklart är det vad Metro egentligen vill med artikeln.
Don Anderson får i Metro berätta om den kritik han och hans kollega fått för att de inte sköt ihjäl Östberg när de grep förövarna ( - under "vild skottlossning". Det föranleder frågan: Hur ser "vild skottlossning" ut i förhållande till lugn - eller behärskad? Eller sansad? - skottlossning? Och vem sköt vilt? Poliserna? Eller brottslingarna? Alla? Det är känsligt med värdeladdade ord i nyhetsartiklar.)

Menar Metro med sin artikel att vi borde låta poliser bespara domstolarna en massa arbete genom att skjuta misstänkta utan rättegång? Om inte, varför väljer de då den rubriceringen och nyhetsvinkeln på artikeln?
Jag skulle kunna tänka mig en artikel på samma intervju, men med fokus på hämndkulturen i USA, och vilka följder den kan få.
Och menar artikelförfattare Ekstrand att vi ska göra skillnad på folk och folk? Hade det varit en fattig, okänd man som blivit mördad - tja, då kanske det hade gått an att släppa Östberg efter ett antal år, men inte när offret var en polisman... Eller?

Östberg är överflyttad från ett amerikanskt fängelse till ett svenskt, efter att hittills ha avtjänat 27 år i fängelse för sitt brott. Hon är inte frisläppt, ännu i alla fall, så man kan ifrågasätta rubriceringen av Metros artikel. Är inte det ett sätt att föregripa ett beslut som ännu inte tagits?

Dessutom, om man frågar en polisman i USA om frigivning av en polismördare är sannolikheten mycket stor för att man ska få den typen av svar. Kårandan inom poliskåren i USA (liksom i Sverige) är mycket stark. Varför väljer då Metro att tillfråga en (ex-)polis, och att återge dennes subjektiva bedömning som en tolkning av menigheten i USA?

Hämndkulturen i USA understöds ivrigt av både tv och film som närmast svämmar över av grafiska skildringar av såväl brott som straff. Men ofta är det inte nog "straff" med att förbrytarna grips och kastas i fängelse. I amerikanska filmer räcker det inte att låsa in brottslingarna, de skall helst dö innan filmens eftertexter passerar revy.
"You're going to die, and you're going to die screaming" väser den kvinnliga protagonisten i "The long kiss goodnight" till ärkeskurken. Naturligtvis infrias löftet, och hon kan återgå till en lycklig kärnhemsidyll med man och barn.

Men sådana happy endings finner man bara i Hollywood. Studier om hämnd visar i princip entydigt att hämnden sällan leder till någon förlösning för någon part. Det är bara destruktivt, och efter hämnden återstår i allmänhet bara en tomhet hos hämnaren.
Därför är det bättre att den goda staten ägnar sig åt vård, och möjligen skyddsförvaring, istället för hämnd. Men frågan är vad dessa amerikanska ensidiga, rättsvidriga (och rätt vidriga) skildringar av brott och straff gör med människors rättsuppfattning? Kan det vara så att vi, i förlängningen, blir mer öppna för medborgargarden som tar lagen i egna händer? Att vi får mer tolerans för outlaw-grupper och för dödsstraff? Det finns redan studier som visar att människor som tittar mycket på program som följer polisarbete (t.ex. program som ”Efterlyst”) är för hårdare straff, trots att det inte finns någon påvisbar korrelation mellan hårdare straff och lägre brottslighet.
Tack och lov baseras – ännu, skall betonas – kriminalvården i Sverige på vård, inte på hämnd. Men frågan är hur länge till, när våra medier i höga tonlägen rapporterar som de gör, och hela tiden påtalar hur våldet bland unga ökar (vilket det inte gör).

Sammantaget påminner Patrick Ekstrands anti-Östberg-artikel om Expressens rubrik ”Kör ut dom!”, som skulle reflektera det svenska folkets åsikter om invandrare, men som i själva verket var det yttersta, cyniska uttrycket för kvällstidningens desperata populism.

Metroartikeln åtföljs dessutom av en krönika av kolumnisten Stefan Wahlberg, som är kritisk till den mediebevakning som skett kring Östbergs överföring från ett fängelse i USA. Han menar att vi inte får glömma att Östberg är dömd för dubbelmord, och att det är:
"förljuget att utmåla henne som ett oskyldigt offer och smaklöst att ta emot henne med den pompa och ståt som vi har sett de senaste dygnen. Hon är trots allt ingen nationalhjälte."
( http://www.metro.se/2009/04/09/52949/annika-ostberg-ar-ingen-nationalhjalt/ )

Nej, Annika Östberg är ingen nationalhjälte. Men den unga drogpåverkade kvinna som för snart 30 år sedan begick fruktansvärda brott är sannolikt en helt annan människa än den Annika Östberg som nu får avtjäna ytterligare ett tag i ett svenskt fängelse. Låt svensk kriminalvård göra en professionell bedömning av Annika Östberg, utan att medierna förekommer deras dom.

Slutligen publicerar Metro en artikel från TT: "Okritisk bevakning av fallet Östberg" ( http://www.metro.se/se/article/tt/2009/04/09/ostbergmedier/ ).
I den artikeln är det två medieforskare, Marina Ghersetti och Britt Börjesson, vid Göteborgs Universitet, samt polisprofessorn Leif GW Persson, som får uttala sig om mediebevakningen av fallet Östberg. Alla är dessa är kritiska till mediebevakningen, men givetvis baseras deras uttalanden inte på någon forskning, eftersom medierapporteringen av fallet fortfarande pågår.
”Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall, enligt medieforskarna."
Det här är tyckande och rena spekulationer. Förvisso från människor med erfarenhet av att studera medierna och deras rapportering, men fortfarande förblir det spekulationer tills påståendena kan beläggas med empirisk forskning.

TT-artikeln hänvisar till fina titlar, medieforskare och "polisprofessor", men innehållet baseras inte på någon forskning utan artikeln lånar kredibilitet från titlarna. Om någon annan, utan titeln medieforskare, påstått samma sak hade uppgifterna genast ifrågasatts på ett annat sätt.

Man kan dessutom fråga sig om inte Metro gör ett präktigt självmål i det här fallet. Tre stora artiklar om fallet Östberg bidrar väl bara till en ännu större medie-hype?

Ska Annika Östberg någonsin ha en chans att rehabiliteras till ett "normalt liv" vore det väl bättre att lämna henne ifred.
Eller skall medier som Metro tillåtas straffa Annika Östberg ytterligare här hemma i Sverige?
Ett ordspråk säger att "man skall inte döma en annan människa innan man gått åtminstone en mil i hennes skor." Det vore en klädsam inställning hos många av våra mediedomstolar och självgoda journalister.

Johan B. Löfquist
Mediekritiker