FÖRDJUPNING Ungdomsvåld har kommit att bli en tydlig fråga för medierna, någonting som tog fart under mitten av 1980-talet. Felipe Estrada är enhetschef på Brå och forskare vid institutet för framtidsstudier. Han har bland annat forskat om hur mediernas beskrivning av ungdomsvåldet har förändrats de senaste decennierna.

–Man kan konstatera utifrån den forskning som finns att medierna rapporterar om ungdomsvåld på ett väldigt dramatiserat sätt. Man lyfter fram speciella händelser och vinklar ofta på att våldet blir grövre, går ner i åldrarna eller ökar.

Felipe Estrada menar att trenderna han kunde se vid studien 1997 snarare har förstärkts efter det.

–Undersökningen har ett decennium på nacken. Men när jag visar vissa citat från dagspressens beskrivningar av ungdomsvåld vid föreläsningar utan att sätta ut vilket datum de är skrivna tycker studenterna att den precis beskriver dagens medierapportering. Vi lever i en ännu mer kommersialiserad medievärld med fler reklamfinansierade kanaler och gratistidningar. Det gör att vi snarare omges med mer våld i vår mediekonsumtion än vi gjorde tidigare.

Ökar inte

För ungdomsbrottsligheten varken ökar, blir grövre eller går ner i åldrarna. Enligt Brå (Brottsutvecklingen i Sverige, rapport 2008:23) har ungdomsbrottsligheten i Sverige minskat sedan mitten av 1990-talet. Framförallt deltar allt färre unga i stöld- och skadegörelsebrott.

När det gäller våldsbrott har anmälningarna ökat något, men det tror forskarna framförallt beror på att allt fler våldshändelser anmäls och kommer till rättsväsendets kännedom. Ser man till självdeklarationsundersökningar, där ungdomar själva uppger om de utsatt för eller deltagit i våldsbrott, ökar inte siffrorna. Inte heller har antalet fall av det allra grövsta ungdomsvåldet – fullbordat dödligt våld eller grov misshandel förövat med kniv – ökat.

Moralpanik relevant begrepp

Simon Lindgren är docent vid Umeå universitet och har bland annat forskat kring hur ”brottsvågor” uppstår i media och i människors medvetande.

–Det är ett etablerat faktum att ungdomsbrottsligheten ligger på en konstant nivå i Sverige. Men om media går in på specifika brottstyper, som "ungdomsrån" eller "det meningslösa våldet" så kan man ibland se ökningar inom sådana, lite konstruerade kategorier, säger Simon Lindgren till ”vårt Göteborg.”

Simon Lindgren vill inte gå så långt som att säga att medier skapar rädsla i onödan. Ändå tycker han att begreppet moralpanik är relevant.

–Teorin om moralpaniken handlar om att när det finns en allmän oro i ett samhälle, så letar man syndabockar och problemområden. Då kan det vara tacksamt, nästan ha en terapeutisk funktion för samhället som helhet, att kunna samlas kring problem som ungdomsrån.

Rapportering orsakar oro

Den forskning som undersöker konsekvenserna av mediernas rapportering pekar på att människors känsla av oro och otrygghet ökar, förtroendet för myndigheterna minskar och att en stor majoritet av befolkningen tror att brottsligheten hela tiden ökar – fast den inte gjort det i de flesta västeuropeiska länderna sedan 90-talet.

–I förlängningen leder det här också till att de insatser som förespråkas blir av mer kortsiktig karaktär för att dämpa ångesten över den galopperande brottsligheten. Lever man i föreställningen av att våldet ökar påverkar det vilka insatser man bedömer som rimliga, säger Felipe Estrada.

Mediernas ansvar? 

Det förekommer inte sällan att forskare skriver debattinlägg om farorna med att stirra sig blind på kriminalstatistik och uppmanar läsarna att inte okritiskt acceptera mediebilden som ges. Forskare känner sig ofta frustrerade av att all den kunskap som finns många gånger väger så tunt i den offentliga debatten, menar Felipe Estrada. Det finns ett brus av händelser som får uppmärksamhet och lyfts fram så att bilden som framträder är att ungdomsvåldet hela tiden ökar och att ingenting fungerar. Men man ska inte vara naiv, säger han.

–Många av medierna måste sälja lösnummer och verkar i en marknad där man vill väcka konsumentens intresse för produkten. Man ska inte ha alltför höga förhoppningar om att medierna har något ansvar.

Freja Salö
freja.saloe@second-opinion.se