Frågan är bara om detta är ett rätt, bra eller ens effektivt sätt att göra det. EG-domstolen tycker att det är att ta i. Den menar att den modell som Sverige har valt – att lämna ut misstänkta fildelares identitet till nöjesindustrins advokater – är på tok för integritetskränkande. Och de inskränkningar i rättssäkerheten som lagen medför saknar också alla proportioner.

Tanken är att misstänkta fildelares identitet skall lämnas över till skivbolag, filmbolag, programvaruföretag, bokförlag och andra som anser sig fått sin upphovsrätt kränkt genom fildelning. Den misstänkte skall hållas ovetande om detta under en månads tid. Under denna tidsperiod kan upphovsrättsinnehavaren till exempel spärra den misstänkta personens bankkonto och förbereda en privat husrannsakan mot honom eller henne.

Detta är befogenheter som inte ens polisen har. Vilket har en enkel förklaring. Brottet är helt enkelt inte så allvarligt att det motiverar tvångsmedel av detta slag. Men för nöjesindustrin blir det alltså fritt fram. Det är bekymmersamt. Fildelning är, i vart fall i mindre skala, ett mindre brott. Som snatteri ungefär. Vilket rimmar illa med att man ger en viss bransch möjlighet att slå till med en kraft som motsvarar ungefär vad den svenska staten har rätt att ta till vid terroristbrott.

Oavsett vad man anser om fildelning har man alltså skäl att vara skeptiskt till regeringens och socialdemokraternas nya piratjägarlag. Det handlar om integritet. Om rättssäkerhet. Och om proportionalitet i en rättsstat. Sådant skall man inte hantera lättvindigt.

De skadestånd som kan komma att dömas ut kommer att bli högre än vad som är fallet vid till exempel en våldtäkt, en misshandel eller ett mord. Men innan det går till rätten får den misstänkte möjlighet att göra upp ”i godo”. Då kommer det, om man ser hur det går till i andra länder, att handla om skadestånd på 10-50.000 kronor istället för hundratusentals kronor.

Många kommer att välja detta alternativ – även om de skulle vara oskyldigt misstänkta. Att försvara sig och göra en egen intrångsundersökning kostar nämligen minst 75.000 kr. Skulle man sedan förlora målet, då får man även betala nöjesföretagens advokat-, utrednings- och rättegångskostnader. Då är det enklare och säkrare att bita ihop och betala. Även om man är oskyldigt misstänkt.

Och erfarenheten från andra länder som har denna lagstiftning visar att oskyldiga ibland kommer att drabbas. Det kan handla om en dålig utredning, om någon som har lånat ens dator eller om att någon har tagit sig in på ens nätverk. Skadeståndsanspråket riktar sig nämligen mot den som innehar internetabonnemanget, inte mot den som eventuellt har fildelat. Det är ingen vågad gissning att vi snart kommer att få se det första målet i rätten där, som i ett fall i England, ett pensionärspar som sparsamt använder internet ställs inför skadeståndskrav från porrindustrin för att ha laddat ner en film med mustig bögporr. Hela denna lags konstruktion är som gjord för att oskyldiga kan komma att drabbas.



Nöjesindustrins advokater låter meddela att den redan i dag kommer att påbörja utredningar mot misstänkta. Med all säkerhet kommer det till en början att handla om vattentäta mål mot personer som har fildelat i stor skala. Företagen har ju ett intresse av att visa att lagen slår rätt. Sedan, när debatten har klingat av, kommer man att ta i tu med enskilda som misstänks ha laddat ner ett par låtar och någon enstaka film. Det är då det kommer att börja bli riktigt obehagligt och farligt. Det är då den som är oskyldig verkligen kommer att ha något att frukta.

Frågan är också hur många storskaliga fildelare som kommer att fastna i skivbolagens nätspioners nät. Den som är datorvan kommer naturligtvis att skydda sig bakom någon av alla de anonymiseringstjänster som finns. Istället kommer barnfamiljer, den som laddat hem något enstaka verk som inte finns att få tag på någon annan stans och helt oskyldiga att drabbas av nöjesindustrins skadeståndsanspråk.

Det finns mycket att diskutera. Är detta verkligen proportionellt? Varför stämmer nöjesbolagen hellre sina fans än utvecklar nya affärsmodeller som är i takt med den tekniska utvecklingen? Bör staten verkligen ägna sig åt särlagstiftning för att hjälpa en viss bransch, vars affärsmodell har gått ur tiden? Varför har Sverige valt en modell som är så tuff och integritetskränkande att till och med EG-domstolen säger att man inte behöver välja just denna väg för att bekämpa fildelning? Är det någon politiker som alls bryr sig om värden som integritet, rättssäkerhet och rättsstat längre? Och varför måste Sverige alltid försöka vara ”bäst i klassen” så fort det kommer ett påbud från EU?

Hur som helst. I dag börjar IPRED-lagen gälla. Nu gör regeringen precis det som Fredrik Reinfeldt (m) lovade att inte göra under valrörelsen – det vill säga att jaga en hel ungdomsgeneration.

Du som läst detta har säkert redan förstått vad jag tycker om den nya lagen. Detta är naturligtvis lika mycket en partsinlaga som en bakgrundsbeskrivning. Men jag är rätt säker på att inget av det jag har skrivit är fel i sak. Och det är svårt att verka sval och oberörd när viktiga värden står på spel.

Därför har jag här lagt fram saken på mitt sätt, även om det bara var en bakgrund till IPRED-lagen som jag var ombedd att skriva.

Henrik Alexandersson
Frilansskribent, liberal samhällsdebattör och bloggare på www.henrik-alexandersson.se

Fler medier om Ipred-lagen;
Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet, Expressen, GP,