Studien visar att censuren på nätet nu ökar i demokratiska länder där yttrandefrihetens fana officiellt hålls högt. Men censuren utförs främst av internetleverantörer, som på olika sätt filtrerar bort material så att användaren inte kommer åt det. I Europa är det vanligast med blockering av webbplatser med barnpornografi, men även sajter som förnekar Förintelsen blockeras i många länder.

Vissa i den svenska debatten vill dock gå längre och göra fler inskränkningar i yttrandefriheten. I en krönika i skrev författaren Liza Marklund i helgen om sin kompis som spelar i ett band. Trots påståenden om positiva mottaganden, erbjudanden om tv-spelningar, topplisteplaceringar etc. så ska den stora skivförsäljningen ha uteblivit. Orsaken sägs vara illegal nedladdning.

I Marklunds krönika räknar hon upp vad som måste göras för att komma tillrätta med det stora problem nedladdning av musik tydligen utgör. Internetleverantörerna ”måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut”. Om deras bredband ”används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam” så ska de bötfällas. Och så kommer det: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Låt mig upprepa: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Visst, kineserna klarar det. I demokratiskt bristfälliga länder ”klarar” myndigheterna en hel del. Till exempel att sätta samhällskritiska författare i fängelse. Ingen har väl ifrågasatt de tekniska möjligheterna. Snarare handlar det väl om vad som är rätt att göra. Marklunds ord har förstås väckt stor uppmärksamhet i bloggosfären, vilket till slut fick Expressens nye chefredaktör Thomas Mattsson att på webben förse krönikan med en rättelse.

Men det som rättas är den uppenbarligen felaktiga uppgiften att Marklunds kompis bands skiva laddats ner illegalt 80 000 gånger via tre fildelarsajter. Uttalandet om att ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju” kommenteras däremot inte med ett ord.

Läser man Liza Marklunds krönika noga så förefaller det som att citatet kommer från hennes kompis snarare än henne själv. Men hon tar inte avstånd från det, utan säger faktiskt ingenting om hur absurt det i själva verket är. Och självklart kan inte gärna Expressen ”rätta” sin krönikörs indirekta påstående. Men en kommentar från chefredaktören, kultur- eller ledarredaktionen hade möjligen varit på sin plats.

Och var är reaktionerna i andra medier? Jag hittar inget om det okommenterande Kina-uttalandet i några av de andra stora dagstidningarna eller mediegranskande tidningar som Dagens Media, Journalisten och Medievärlden. Det enda spår av historien jag hittar är i Resumé som noterade att Expressen rättat felaktigheterna om nedladdningen. Men inte ett ord om Kina.

Håller man i traditionella medier på att retirera från ansvaret att granska journalisters hanterande av sanningen?