Söndagen den 15 maj 2011 skrevs det svensk valdemokratisk historia. Som ett resultat av fel och brister i rösthanteringen vid det ordinarie valet 2010, kallades över 1,2 miljoner medborgare i Västra Götaland tillbaka till valurnorna. Utlysningen av omval på våren, utan synergieffekter från ett samtida riksdagsval, innebar en dramatiskt annorlunda kontext. Frågan lyftes därför om detta separata regionval skulle lyckas engagera och mobilisera väljarkåren.

På förhand skruvades förväntningarna ned och det siades om ett rekordlågt valdeltagande. I slutändan kom denna farhåga att besannas. När rösträkningen var avklarad kunde det konstateras att valdeltagandet landade på knappa 44 procent. Detta jämfört med ett valdeltagande på strax över 80 procent i det ordinarie valet 2010.

Nu, ett år senare finns antologin Omstritt omval (red. Berg & Oscarsson) utgiven. I boken riktar en rad forskare blickfånget mot just omvalet i Västra Götaland. I kapitlet med namnet Omvalrörelse skriver undertecknad tillsammans med professor Henrik Ekengren Oscarsson om bland annat mediernas valrörelse.

En av kapitlets viktigaste slutsatser är att mediernas satsning skiljde sig markant från hur det brukar se ut vid ett ordinarie val. När septemberval sker på tre nivåer samtidigt och regeringsmakten står på spel, blir följden att även det redaktionella engagemanget står i zenit. I jämförelse med ett ordinarie val, kan mediernas bevakning av omvalet i Västra Götaland, beskrivas som en ljummen västanfläkt.

Vi berättar i kapitlet hur det redaktionella arbetet på en av Sveriges största tidningar – Göteborgs-Posten – tog fart först den sista veckan innan valet gick av stapeln, med andra ord betydligt senare än vad som är brukligt i samband med ett ordinarie val. Att engagemanget var så litet, berodde bland annat på att omvalet inte ansågs intressera tidningens läsare. Vår analys visar även hur andra speciella evenemang tillgavs ett större spaltmässigt utrymme under valrörelsens slutspurt. På självaste valdagen var Göteborgs-Posten förstasida förankrad vid Eurovisionsschlagerfestivalen.

Självfallet må en redaktion fritt förfoga över sin tidnings innehåll. Men att en tidning före valet fokuserar på Eric Saades prestation i Tyskland, och efter valet undrar ”vart väljarna tog vägen?”, har fått oss att rynka bekymrat på pannan.

Problemet kan formuleras i termer av att omvalet i Västra Götaland 2011 var en regionalpolitisk angelägenhet. Händelsen innebar en möjlighet att placera den regionala politiken på agendan. Just denna sida av den politiska scenen hamnar annars ofta i skuggan av vad försiggår i politiken på riksnivå. Följden blir bland annat att regionpolitiker är föga kända hos medborgarna, ett faktum som SOM-institutets långa tidsserier har kunnat påvisa.

Det visade sig emellertid att omvalet bidrog till att göra regionpolitikerna mer kända för medborgana (Holmberg 2012). Kännedomen om politikerna ökade även som följd av speciella informationsinsatser från Västra Götalandsregionen (Oscarsson & Severin 2012). Vi kan alltså konstatera att det fanns möjligheter att mobilisera medborgarnas politikerkunskap i samband med omvalet 2011. Att media då valde att ställa sig på åskådarläkaren, är därför att betrakta som beklagligt.

Möjligtvis kan vi öka förståelsen av medias undermåliga bevakning om vi placerar diskussionen i en bredare historisk kontext. I sitt ursprung var nämligen den svenska pressen starkt sammankopplad med det politiska systemet. Partier ägde tidningar eller hade utpräglade lojalitetsband till ägarna. Detta medförde att tidningsvärlden i mångt och mycket fungerade som en politisk och ideologisk kommunikationskanal mellan partier och väljare.

Nuförtiden ser förhållandet annorlunda ut. Sedan 1950-talet har ideal beträffande journalistikens oberoende ersatt partilojaliteten. Dessutom har den så kallade tidningsdöden inneburit att tidningar som inte lyckats bredda sina läskretsar har raderats från mediesfären. Tillika innebär presstödet till lokala andratidningar att pressens behov av partistöd har minskat (Johansson 2011).

Partier och tidningar kan därför sägas ha gått skilda vägar. Och kanske blir följden att lokala politiska händelser bortprioriteras till förmån för en nyhetsrapportering präglad av folkliga evenemang såsom melodifestivalen och VM i ishockey. Om så är fallet bör detta diskuteras. Annars riskerar vi liknande problem nästa gång ett omval äger rum.

För ibland blir det fel i valadministrationen. Vi kan helt enkelt inte utesluta att fler omval kommer vara tvungna att utlysas. Därför bör vi diskutera mediernas ansvar när det gäller rapporteringen om valdemokratiska händelser. Det går inte att avgöra exakt hur media ska sköta sin valrapportering. Men genom att använda mediernas agerande i samband med omvalet 2011 som referenspunkt, vet vi åtminstone hur nyhetsrapporteringen inte bör se ut.

Jacob Severin

Relaterad läsning
Henrik Oscarsson: SVT brister i sitt demokratiska ansvar

Källor
Holmberg, S (2012). Blir regionpolitiker mer kända och populära under valår?. Omstritt omval. L Berg, & H Oscarsson. Göteborg: SOM-institutet

Johansson, B (2011). Partipropaganda i spalterna. Lycksalighetens ö: fyrtioen kapitel om politik, medier och samhälle. S Holmberg, L Weibull & H Oscarsson. Göteborg: SOM-institutet

Oscarsson, H & Severin, J (2012). Omvalrörelse. Omstritt omval. L Berg, & H Oscarsson. Göteborg: SOM-institutet