– Jag förstår bara inte, hur ska man kunna gå vidare efter det här?

Orden kommer från en tysk flicka som står utanför den skola i Winnenden där den omskrivna skolskjutningen nyligen ägde rum. I ett SVT-inslag får hon berätta om hur hon förlorat en klasskompis som inte kunde fly ut genom fönstret för att han hade ett brutet ben.

Men journalisterna då? Hur hanterar de katastroferna som de ska berätta om för omvärlden? Och hur påverkas rapporteringen när journalisterna kämpar med att bemästra sina egna krisreaktioner?

– Journalister är en sårbar yrkesgrupp, säger Liselotte Englund. Hon är medieforskare och verksam som lektor vid Karlstads universitet. I doktorsavhandlingen Katastrofens öga har hon undersökt journalisters arbete på olycksplatser, med en fallstudie av Göteborgsbranden. Studien visar att många journalister är dåligt tränade och dåligt rustade för att arbeta under traumatiska omständigheter. En delorsak är att intresset och kunskapen är låg på redaktionerna.

– Det finns litegrann av en Stålmannen-attityd inom kåren. Journalister kanske ofta betraktar sig själva som tuffa och tåliga individer.

Dålig journalistik
Journalister kan i själva verket drabbas hårt av chock och trauma när de måste bevittna hemska händelser. Det här påverkar i sin tur rapporteringen, säger Liselotte Englund.

– Om journalisten blir otroligt pressad och stressad och själv måste arbeta i det tillståndet - då finns det ju risk för pressetiskt dåliga beslut, säger Liselotte Englund och berättar om situationer där journalister sagt till henne att de inte klarat av att hålla det professionella filtret. Liselotte Englund är själv nordisk kontaktperson för organisationen Dart Center, som arbetar med journalistik och trauma; både med att stötta journalister och genom allmän kunskapsspridning.

Viktigt med redaktionsledningar
Oavsett hur man som journalist går in i en krisrapportering – med känslighet på avstånd eller som den hårdhudade närgångna krigsfotografen – kan det vara svårt att själv ta bra journalistiska beslut. Därför är redaktionsledarskapet otroligt viktigt, tycker Liselotte Englund.

– Redaktionsledningen ska finnas till både för att stötta och för att bromsa. Det behövs en second opinion på redaktionen, någon annan som funderar över om det här är klokt att visa, om det är relevant information, och någon som kan ifrågasätta om informationen är sann.

Hon får medhåll av Ester Pollack, professor i medievetenskap.
– Sedan tsunamin har det blivit väldigt tydligt att journalister sällan har någon hjälp i sådana här svåra situationer. Många journalister beskriver själva ett behov av att få hjälp i vad som ska publiceras och hur.

Lanserar själva problemet
Ester Pollack har följt mediernas bevakning av tidigare skolskjutningar. Hon säger att den varit sig ganska lik från Columbine fram till i dag, med samma typ av frågor kring ungdomar och våld, vapenlagar och frågan om copycats.

– En viss förskjutning har skett från det som först handlade om konsumtion av våldsmedier och spel. Den finns fortfarande, men diskussionen kring internet och nätets betydelse för att lansera sig själv har ökat.

Efter Kauhajoki tog medierna själva upp etikfrågan – exempelvis hur man lagt ut hjältebilder på förövarna. Samtidigt bidrar artiklarna till att man lanserar problemet igen, säger Ester Pollack. Hon tar ett exempel på ett uppslag i Aftonbladet i och med skolskjutningen Kauhajoki, där Peder Kadhammar kritiserade sin egen tidning för att komma förövarna till mötes.

– Det var en bra text, som samtidigt illustrerades med alla de här bilderna som han kritiserade. Det blir en del av det scizofrena i bevakningen.

Har bevakningen blivit värre över tid?
– Man kan säga så här: konkurrensen i mediebranschen har inte blivit mindre över tid. Det är ett hårt tryck på journalister. Här behövs verkligen reflektion och second opinions.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se