I oktober publicerade jag en krönika på Second Opinion om speljournalistikens utveckling. Jag skrev om en oerhört skev bild av spel som speglades förr och även i vissa fall idag. 

I och med Diablo 3 som släpptes natten till tisdagen har det och kommer det att skrivas mycket om fenomenet med människor som köar i timmar för att få köpa ett “våldsspel” som det kallas i P4 Hallands rubrik. I deras inslag finner vi ett exempel på den okunniga speljournalistik jag menar finns i vissa fall även idag.

I det aktuella inslaget intervjuar reportern förväntansfulla Diablospelare i kön utanför butiken om spelet. Detta är inget fel i sig, det är så man jobbar rent journalistiskt. Man ska informera allmänheten om händelsen och ge svar på frågan varför dessa människor köar utanför en butik tidigt på morgonen för ett spels skull. 

Problemet är dock är att Sveriges Radio skickar en reporter utan någon som helst förkunskap om Diablo för att intervjua personer som har flera års erfarenhet av samma spel. För mig som har insyn i spelvärlden (även om jag själv inte spelar just Diablo) känns det som ett slag i ansiktet när reportern drar ner intervjuerna till en 5-årings nivå, för att han själv inte förstår de svar han får. 

När en av killarna i inslaget pratar om levels, lägger reportern ord i munnen på honom och kallar det nivåer, vilket i sig inte är fel, men när intervjupersonen sagt “levelsystemet” och det sedan omvandlas till “nivåsystemet” i webbartikelns direktcitat blir jag konfunderad. Killen som uttalar sig fördummas genom att Sveriges Radio ändrar i hans språkbruk. 

Helst av allt skulle jag sett att det var någon som förstod sig på fenomenet med Diablo som genomfört rapporteringen, dels av pedagogiska skäl, för lyssnare som aldrig spelat spelet, men även för att få en högre journalistisk nivå på intervjuerna. Det är inte alltid fallet att man har någon reporter som är insatt i ämnet man ska rapportera om, men då bör åtminstone reportern få tid på sig att läsa på lite lätt inför uppgiften, för att kunna ge en bättre bild av fenomenet. 

Att fokus både i rubrik och text ligger på våld i Sveriges Radios artikel är föga förvånande. För någon som inte spelat denna typ av spel är det svårt att förstå det våld som förekommer i spelen och hur detta våld skiljer sig från exempelvis rena skjutspel eller andra spel som bygger på att man ska vara rent ut sagt sadistisk. I artikelkommentarerna liknas journalistiken vid att någon skulle säga att folk köar till våldsfilm om de köar för att se Tolkiens “The Hobbit”. Det är dessvärre så det kan se ut i bevakningen av, för många okända, fenomen som detta. Samtidigt som det är extremt välkänt för så många andra. Det blir en kulturkrock utan dess like. 

Sveriges Radios rapportering ger i detta fall en felaktig bild av spelkulturen för de som inte är insatta i ämnet och för de som spelar är det skamligt att deras fritidssyssla blir speglad på ett sådant förenklat sätt. Visst innehåller spelet våld, men Diablo är lika lite ett våldsspel som en actionfilm är en våldsfilm eller fotboll är en våldssport bara för att man sparkar på bollar. Fokus för spelarna ligger inte i våldet, utan i spelupplevelsen. 

Som sagt blir speljournalistiken mer genomtänkt och komplex när journalisterna har förkunskap om området de ska bevaka. Därför är det viktigt att journalister tar sig tiden att söka några sekunder på internet för att undvika att felaktiv benämna Diablo som ett strategispel i framtiden.

Rebecka Bjurgard

Uppdatering: Efter flera kommentarer från lyssnare svarar kanalchefen för P4 Halland på kritiken i kommentarsfältet och beklagar om inslaget framstått som ytligt, men att syftet bara var att göra ett nedslag.