Visserligen är det inte konstigt att den mediala dramaturgin endast ger plats för ett antal nyheter åt gången och att korta nyhetssammanfattningar inte kan innehålla fördjupad analys av komplicerade skeenden. Och ändå är det något som skaver, särskilt när det gäller svenska mediebilder av Afrika. Antingen är det hungersnöd och krig, eller också korruption och svindel. I andra fall är det AIDS och kolerautbrott, eller torka och missväxt. Och så naturligtvis vilda djur – elefanter, lejon och noshörningar tycks alltid få utrymme.

Även om dessa mediebilder av Afrika är sanna i meningen att de berättar om fenomen och företeelser på denna stora kontinent, är bristen på sammanhang tydlig. För när svenska medier väl skriver om någonting på kontinenten så måste texten passa in i ett begränsat antal förutbestämda representationer. Eller kanske ännu bättre utryckt: dagens medielandskap har ett begränsat antal stereotypiska bilder som man tillskriver Afrika. I denna artikel reflekterar jag över tre Afrika-bilder som frodas i svenska medier.

Den första bilden handlar om krig och katastrof. När det blir militärkupp i Mali, svältkatastrof i Niger, eller våldsamheter i Kongo då är media på tå för att kabla ut dramatiska bilder och man söker med ljus och lykta efter fakta och efter personer som kan kommentera situationen. De flesta av oss med längre erfarenhet från arbete någonstans på kontinenten ställer då upp. Vi ser det som ett tillfälle att förmedla något från världens vanligtvis bortglömda hörn.

Denna mediala dramaturgi drabbar i och för sig inte bara afrikanska länder utan utgör själva förutsättningen för dagens globala medialandskap. Medier måste skapa en bild av krig, svält och katastrof för att kunna ”sälja in” reportaget till de större nyhetsbyråerna. Men medan exempelvis franska RFI och brittiska BBC regelbundet bevakar afrikanska länder – vilket förstås hänger samman med ländernas koloniala historia – krävs en stor katastrof eller torka i Afrika för att de större svenska medierna ska ”göra något på det”. Under senare år har jag kontaktats av medier angående inbördeskriget i Elfenbenskusten, militärkuppen i Mali och alltså Burkina Fasos påstådda inblandning i Libyenkrisen. Det är händelser som ger dessa länder ”fifteen minutes of fame” för att sedan snabbt glömmas bort.

Den andra bilden som svenska medier förmedlar av afrikanska länder och samhällen har att göra med internationell storpolitik. Även den här bilden är gammal, från kolonialtiden via kalla kriget till dagens krig mot terrorism. Ett aktuellt exempel är den nuvarande krisen i Mali. Militärkuppen i Mali som genomfördes den 22 mars 2012 och som störtade president Touré är enligt den här Afrika-bilden intressant för svenska medier eftersom norra Mali inte bara har en folkgrupp – tuaregerna – som gör uppror mot den maliska staten utan även hyser Al-Qaïda, islamister och legoknektar som återvänt från Gadaffis fallna regim. Intresset hålls vid liv på grund av de globala politiska implikationerna, snarare än för att Malis demokratiskt valde president avsatts.

Bilden av afrikanska länders roll i internationell storpolitik är problematisk. För om afrikanska länder bara anses viktiga när de berör global storpolitik så innebär det omvänt att förmågan att påverka storpolitiken tillskrivs externa aktörer, som Världsbanken, Internationella Valutafonden eller de f.d. kolonialmakterna. Det är en både felaktig och farlig bild, som kan skapa grogrund för rykten och konspirationsteorier, och dessutom rättfärdiga auktoritära regimer.

En tredje bild av afrikanska samhällen som förmedlas i svenska media har att göra med att kulturutövare från kontinenten hela tiden får epitetet ”afrikansk filmskapare” och ”afrikansk författare”. Även om det inte är felaktigt att kalla en konstnär från Burkina Faso för en ”afrikansk konstnär”, lika lite som Tomas Tranströmer är en ”europeisk poet” och Ingmar Bergman en ”europeisk regissör” finns det något förminskande i att en kulturskapare från Lusaka automatiskt jämförs med en kollega från Dakar, snarare än en kulturutövare från Barcelona eller Stockholm.

Min poäng med dessa exempel på mediebilder är att rapporteringen från afrikanska länder som svenskar sällan hör talas om reproducerar ofta förutbestämda, stereotypiska bilder. Och den här typen av mediabilder är inte neutrala. Istället för att vända upp och ner på begreppen och till och med överraska reproducerar bilderna i värsta fall fördomar.

Det är dessa bilder som gör att det fortfarande är möjligt att så många svenskar talar om Afrika som ett land utan någon större kunskap om vilka kontinentens 54 länder och deras respektive huvudstäder är. Det är dessa bilder som berättar om obegripliga stamkrig när dessa krig i själva verket ofta har direkta kopplingar till transnationella företag och internationell storpolitik, inklusive vapen- och drogkarteller.

Och det är dessa bilder som gör att det möjligt för en svensk konstnär att göra en tårta föreställande en nidbild av en afrikansk kvinna och till råga på allt påstå att detta ”performance-verk” vill uppmärksamma kvinnlig könsstympning.

Det är därför vi måste ifrågasätta och visa att svenska mediabilder av Afrika än idag ofta är missvisande, stereotypiska och ibland direkt fördomsfulla. För även om det finns lysande undantag är det dags att svenska medier frigör sig från dessa bilder av Afrika där fördomar frodas och stereotyper reproduceras, och istället släpper fram händelser och röster, perspektiv och sammanhang från denna stora kontinent.

Sten Hagberg