Det är också viktigt att notera att det mestadels är unga män 17-25 år som begår sådana här fruktansvärda brott. Varför? Finns det någon forskning på hur psyket fungerar för unga män utifrån vissa givna betingelser? Har skolan misslyckats med det grundläggande? Beror det på bristande resurser? Visserligen är skolan ett område som hela tiden måste prioriteras högt men det handlar nog inte enbart om pengar. Jag tror att det framförallt handlar om att kunna se alla elever, att arbeta aktivt mot mobbing och - inte minst - utanförskap. Här bör varje skola ägna sig åt gruppstärkande övningar, värderingsövningar, samtal, massage osv. Om inte detta fungerar så har vi en värld med utåtagerande pojkar och inåtvända flickor med självskadebeteende (grov generalisering, jag vet, men ofta är det så).

De allra flesta psykiskt sjuka är på sin höjd en fara för sig själv och därmed indirekt sina närmaste. Läs gärna Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon beskriver den psykiatriska vården utifrån sina egna erfarenheter och självmordstankar. Det första steget måste ju vara att politikerna inser att det är lika orimligt att bunta ihop psykiskt sjuka i en enda sjukdom som att bunta ihop cancersjuka, allergiker, diabetessjuka och hjärtsjuka som somatiskt sjuka. Spektrat bland psykiatriska sjukdomar är enormt stort.

Jag har hört många personer uttala sig om människor som begår självmord att de är väldigt egoistiska och oansvariga. Vad grundar dessa människor egentligen sina uttalanden på? Möjligtvis att påståendet kan stämma in på en försvinnande liten del av de som begår suicid men de allra flesta mår så fruktansvärt obeskrivligt dåligt av sin sjukdom att de inte finner någon annan utväg. Därför blir sjukdomen så farlig, det handlar sällan om några handlingar som är självvalda.

Det är här i debatten som diskussionen kring läkemedel eller terapi kommer igång på allvar. Själv är jag ingen expert på området men jag är ytterst tveksam till den stora förskrivning av läkemedel som sjukvården står för överhuvudtaget. Det är sällan man kan argumentera mot läkemedlens påstådda effekter eftersom vi inte vet alternativet; hur skulle patienten ha mått om han eller hon inte hade fått något läkemedel. Omöjligt att svara på.

Ann Heberlein skriver i sin bok att hon aldrig skulle ha klarat sig utan sina läkemedel och det går inte heller att säga emot på något rationellt sätt. Jag tror ändå att man bör öka fokus på terapeutiska inslag såsom psykodynamisk terapi alternativt kognitiv beteendeterapi. Jag vet, det finns lite olika skolor kring vilken form som är den allra bästa och mest effektiva men huvudsaken är att politikerna prioriterar och ger stöd åt denna form av psykoterapeutisk behandling. Kanske också på bekostnad av läkemedelsförskrivningar. Faktum är att trots att det finns effektiva läkemedelsbehandlingar så är det ju alldeles för många patienter som inte blir friska och som till och med blir ännu sämre. Om detta beror på läkemedlen är som sagt svårt att svara på.

Så återigen, vansinnesdåden är förfärliga men en depression gör ingen galning.