second opinion
"Många kriser tas aldrig upp i media"

Läkare Utan Gränser arbetar på två plan. Dels befinner de sig i de områden där det finns behov, men de arbetar även med att sprida information om de missförhållanden som de arbetar med på plats.
Frida Lagerholm, kommunikationsansvarig, har jobbat på Läkare Utan Gränser i tio år. Hon menar att kommunikation verkligen kan göra skillnad och berättar att de använder media för att belysa viktiga frågor på ett sätt som engagerar folk.
– Vi brukar säga att ord inte alltid kan rädda liv, men att vi med säkerhet vet att tystnad kan döda.
Frida Lagerholm säger att de måste jobba strategiskt och välja vilka frågor de vill försöka lyfta, utifrån vad som är viktigt i fält och vad som skulle kunna vara intressant i Sverige. Ofta krävs det en svensk på plats som kan ställa upp på intervjuer och till skillnad från många andra organisationer använder sig inte Läkare Utan Gränser sig av kändisar som talespersoner, berättar hon.
– Vi berättar bara om saker som vi själva sett eller upplevt. Våra fältarbetare är våra ambassadörer, våra öron och ögon ute i världen. Det som främst utmärker vårt kommunikationsarbete är att vi inte är rädda för att sätta en medieovan läkare i TV-soffan iklädd en skitig T-shirt direkt från Sudan, för att berätta om sina upplevelser.
Plötsliga kriser mer belysta än bestående
De missförhållanden som Läkare Utan Gränser försöker motarbeta och belysa tas inte upp tillräckligt i medierna, menar Frida Lagerholm.
– Många kriser tas aldrig upp i media, vilket leder till politiskt ointresse och ingen humanitär hjälp. I många av de kriser vi jobbar i är miljontals människor drabbade och ändå har de flesta människor i Sverige aldrig hört talas om det.
De själva arbetar mycket med att försöka få media intresserade av just dessa kriser, på samma sätt som för det hon kallar ”medieintensiva” katastrofer.
– Haiti är ett exempel, där var vi på plats redan före jordbävningen inträffade. Under lång tid hade vi försökt uppmärksamma den humanitära situationen i landet, som redan innan var bedrövlig. Jordbävningen fick ett enormt medialt genomslag, men även sociala medier spelade, för första gången i en kris, en stor roll för kommunikations- och insamlingsarbetet.
Stor uppmärksamhet kring kampanjer
Genom åren har Frida Lagerholm jobbat med ett flertal kampanjer, bland annat en undernäringskampanj där de placerade ut kistor, som symboliserade den höga barndödligheten i världen, i Stockholms offentliga miljöer.
– Oftast får kampanjer väldigt mycket uppmärksamhet, vilket är bra för oss som organisation, men ibland försvinner själva huvudbudskapet. För oss är det viktigast att själva frågan tas upp.
En annan kampanj, ”En Otyst Minut” resulterade förrförra veckan i ett event på Sergels torg i Stockholm. Kampanjen handlade om att alla ska få tillgång till livsnödvändig medicin, vilket innebär kritik mot vissa patentregler och frihandelsavtal som kan ses som ganska tekniska och krångliga, säger Frida Lagerholm.
– Ibland gäller det att förenkla så att vi hörs och syns, sedan kan vi parallellt diskutera vidare frågan med politiker och andra insatta aktörer. Det är för mycket begärt att allmänheten ska behöva sätta sig in i allt. Det viktiga här är att belysa och skapa engagemang samtidigt som vi försöker påverka politiskt.
Kommunikation i fält viktigast
Frida Lagerholm menar att hur de når ut i media hemma i Sverige har en stor betydelse för insamling, rekrytering av fältarbetare och deras politiska inflytande. Hon ser morgontidningarna och vissa samhällsprogram på radion som bra kanaler för att nå ut till opinionsbildare, men ser Metro som en bättre kanal för att nå en bredare massa.
– Generellt sett har vi en väldigt bra relation med journalister, det är lite ge och ta. Vi behöver media för att uppmärksamma katastrofer, bortglömda människor och ignorerade kriser. Och vi arbetar i områden som journalister och fotografer ofta har svårt att ta sig till.
Ett land som även de, som neutral opolitisk organisation, har svårt att arbeta i är Syrien, menar hon.
– Vi finns på plats i grannländerna och bistår den drabbade befolkningen och hör såklart deras berättelser. Men det blir ofta en balansgång mellan vad vi kan säga och inte. Det är alltid en avvägning i sådana lägen för att inte äventyra vårt säkerhetsläge eller försvåra processen att få tillgång till befolkningen.
Rebecka Bjurgard
rebecka.bjurgard@second-opinion.se