Karin Fogelberg är universitetslektor i journalistik och masskommunikation och har undervisat i mediekunskap på lärarutbildningen. Hon upplever att det finns en utbredd uppfattning i Sverige om att unga är väldigt duktiga på mediekunnighet, trots att en EU-rapport visar att svenska ungdomar har bristande kunskaper i källkritik.
– Det är lätt att tänka att våra ungdomar är väldigt bra rustade, eftersom de har en hög medietillgång och spenderar mycket tid på nätet, men den kritiska mediekompetensen kommer inte av sig själv. Själva förståelsen för mediesystemet och vilka i samhället som har en röst är något man måste lära ut i skolan. Tidigare har inte denna undervisning varit speciellt framhävd i skolans läroplan.

Hon tycker att det är synd att den svenska utbildningspolitiken inte har fångat upp Unescos internationella skrivelser kring mediekunnighet som en demokratifråga, på samma sätt som i exempelvis Kanada och Storbritannien. Med den nya läroplanen, där källkritik framhävs mer än tidigare, är hon dock försiktigt optimistisk om att skolan kommer att ta frågan på större allvar framöver.
– Det måste finnas styrdokument med tydliga krav på att utbilda kritiska elever. De positiva satsningar som skett hittills har varit på eldsjälsnivå, av duktiga lärare. På så sätt har utvecklingen gått åt rätt håll. Möjligtvis måste man tydliggöra målen ännu mer, men det är lite för tidigt att utvärdera.

Fortbildning av lärare
En annan viktig del i att öka mediekunnigheten hos unga är att ge lärarna redskap och kunskap att själva kunna undervisa om frågorna, menar Karin Fogelberg.
– Numera står det tydligt att lärarstudenterna ska kunna det här och vi utbildar nya lärare hela tiden i de här frågorna, men det gäller också att fortbilda de lärare som redan är ute på arbetsmarknaden. Satsningen på praktisk IT- och mediekompetens har varit nödvändig, men inte tillräcklig. Det är klart att lärare måste kunna använda de nya redskapen, men det räcker inte med teknisk kompetens, utan man måste även ha kunskap om själva innehållet.

Hon tror att det finns många sätt att integrera den mediekritiska undervisningen i olika ämnen, till exempel genom att låta skolungdomar göra egna nyhetsprogram. Dock ser hon en risk för att fortbildning av yrkesverksamma lärare i de mediekritiska frågorna riskerar att hamna i skymundan även framåt.
– Det finns väldigt många olika intressenter som Mediekompass, Filmpedagogerna, UR och Statens Medieråd som gör bra saker och erbjuder användbara pedagogiska resurser, men jag undrar i dagsläget om skolan mäktar med att dra nytta av det som finns. Just nu är det nog många som prioriterar att få behöriga lärare till följd av de nya behörighetskraven, snarare än att skicka personalen på fortbildning i mediekompetens.

Önskan om samordning
Martina Wagner, arbetar just nu med att dra upp riktlinjer för Statens Medieråds fortsatta arbete med mediekunnighet och att inventera vilka aktörer som redan nu arbetar för att sprida mediekunnighet till barn och unga.
– Det finns helt klart en frustration över att det inte finns någon nationell samordning på det här området och för att det inte funnits någon samstämmighet kring vilka begrepp man ska använda. Det ingår inte i vårt uppdrag från regeringen att vara en nationell koordinator, men någon behöver vara det. Vi upplever att det finns en önskan om någon form av samordning mellan de här aktörerna och att hjälpas åt att tillgängliggöra allt material för medborgarna.

Hon menar att det är viktigt att som förälder försöka hålla sig uppdaterad om vad barnens medievanor, något man kan få mer information om på Statens Medieråds frikopplade sajt Mediebarn.se.
– Mediekunnighet för tankarna till andra viktiga kunskaper som simkunnighet och läskunnighet. Det där är ju något som vi får hjälp med både av samhället och av föräldrar. Lika självklart borde det vara att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och därigenom också skydda dem från skadlig mediepåverkan. Här handlar det om att den här kunskapen ska in i barnens huvud, istället för att man ska stänga av datorer.

Föräldrars livserfarenhet viktig
Under myndighetens första år har det gjorts några punktinsatser, till exempel genom kunskapspaketet "Nosa på nätet" för yngre barn och handboken "Expert på medier" som bland annat innehåller ett quiz om pressetik, berättar Martina Wagner.
– Skydd av barn på nätet handlar om mer är än att veta vad en ful gubbe är eller hur man ska förhålla sig till en reklambanner där det står att man har vunnit en miljon kronor. Det gäller också att man ska kunna tolka olika budskap. Vad är samhällsinformation och vad är personligt tyckande? Det är lätt att övervärdera barnens kunskap eller känna en svårighet att ta vuxenansvar när barnen är mer bevandrade i den digitala världen, men den här klyftan är viktig att överbrygga. Vuxna har ju helt annan livserfarenhet och förståelse som de kan föra vidare på den fronten. 

Hon poängterar även att mediekunnighet måste förmedlas via betydligt fler arenor än den traditionella skolundervisningen. Även föräldrar och andra yrkesgrupper än lärare som också jobbar med barn- och ungdomsverksamhet är viktiga att nå ut till, säger hon.
– Vår föregångare, kommittén Medierådet, jobbade mycket med utbildning och fortbildning på lokal nivå. Kanske skulle man kunna jobba med mediekunnighetsambassadörer som är aktiva mot pedagoger och föräldrar och på så sätt skapa ringar på vattnet?

Nyinrättad professur i Finland
Martina Wagner sneglar även på satsningar som gjorts i övriga nordiska länder, eftersom det råder likartade förhållanden länderna emellan vad gäller ungas medievanor och synen på barn och unga.
– I Norge är det politiken som har tagit initiativ till att samordna alla aktörer på området och att hjälpa folk att hitta det material som finns, så det kommer att vara spännande att följa. I Finland har man en nyinrättad professur i "media literacy". Det ger en dignitet till begreppet och bidrar till ny forskning på området.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se

Relaterade artiklar: 
Del 1. "Skolan för dålig på att lära ut mediekritik"