Expressens chefredaktör Thomas Mattsson protesterar på Second Opinion mot tidningens senaste fällning. Publiceringen som klandrats innehöll bland annat 42 porträttbilder på lokala politiker, som enligt tidningen brutit mot lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. En av dem PO-anmälde saken eftersom hon inte varit med och fattat det beslut som kritiserades av tidningen.

När fällningen publiceras av Expressen planerar tidningen att samtidigt publicera sin kritik av beslutet. Och enligt Mattsson ska tidningen ta nya tag i ärendet och bland annat granska den aktuella politikern igen.

Ett liknande fall gäller Aftonbladet som fälldes för att grovt ha brutit god publicistisk sed när tidningen publicerade en krönika av Jan Guillou. I den påstods reservationslöst att den polis som lett utredningarna av Thomas Quick fabricerat bevis och ljugit i rätten. Fällningen kom sig av att anklagelserna utretts av Justitiekanslern 2006 och prövats av Riksåklagaren 2009 utan att det lett till vidare åtgärder.

Efter fällningen har Aftonbladet vid två tillfällen publicerat krönikor där anklagelserna upprepats och utvecklats.

Här ska jag inte diskutera sakfrågorna som lett till fällningar, utan snarare hur tidningarna hanterat kritiken.

Det pressetiska systemets syfte är att ge personer som drabbats av en oförsvarlig publicitetsskada offentlig upprättelse. Upprättelsen består i att tidningen publicerar det fällande beslutet från Pressens Opinionsnämnd.

Nämnden innehåller representanter för tidningsbranschen, för allmänheten och fyra domare. Genom sina organisationer, Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter, har branschen förbundit sig att följa nämndens beslut.

Genom att i den egna tidningen argumentera mot fällningen eller upprepa det som tidningen klandrats för förvägrar man anmälaren den offentliga upprättelse som är en hörnsten i det pressetiska systemet. I värsta fall kan det leda till att publicitetsskadan fördjupas.

Jag har förståelse för att nämndens beslut kan bli föremål för debatt. Det här handlar ofta om svåra frågor där allmänhetens rätt att få information ska vägas mot den enskildes behov av skydd för sin integritet. En sådan debatt bör emellertid föras i andra forum, än det som fällts av nämnden för att skydda anmälarens rätt till upprättelse. I dagens medievärld finns det, som bekant, många sådana alternativ.

Den utgivare som fälls av nämnden blir ofta upprörd. Jag vet, eftersom jag som utgivare fällts tre gånger. I åtminstone två av fallen ansåg jag att nämndens beslut var felaktigt. Men jag publicerade fällningarna, utan att gå i svaromål eller upprepa det tidningen fällts för. För så är systemet avsett att fungera.

Om tidningar systematiskt väljer att offentligt protestera, eller upprepa det man klandrats för, kommer det allvarligt att försvaga det pressetiska systemet. Vem vill anmäla en tidning om man vet att det kan leda till att kränkningen upprepas? Även om man vinner över tidningen i Pressens Opinionsnämnd.

Ola Sigvardsson
Allmänhetens Pressombudsman