Enligt Sydsvenskans undersökningar läser i snitt cirka 40 procent av prenumeranterna ledarsidorna. Tidningens politiska chefredaktör, Heidi Avellan, upplever att hon har stor makt att påverka samhällsdebatten, till exempel när hon framförde en ny vinkel på parkeringsmordet i Landskrona förra året. 
– Min ingång i den debatten var att det handlade om en ung man och en äldre kvinna som blev osams och den yngre mannen dödade den äldre kvinnan. Det hade inte något att göra med Landskrona eller integration. Jag har haft samma sorts tankegångar då det gäller Malmö. Det kanske inte har ändrat någonting i samhället, men det har i alla fall skapat debatt och väckt tankar.

Fortbildning och uppslag till sina lördagskrönikor får hon dels genom att läsa rapporter, titta på livesända seminarier på nätet och att, i den mån hon besöker Stockholm, delta på plats under några av huvudstadens alla evenemang. I övrigt söker hon främst inspiration genom sin dagliga nyhetskonsumtion. 
– Jag lyssnar, tittar och läser nyheter på nätet, i tidningar och magasin. Om man hela tiden är med i flödet och ser vad andra tänker kommer man i bästa fall på att "oj, de här sakerna skulle kunna kopplas samman" och då utvecklar idén sig själv. Det bästa sättet att komma på ämnen är när de uppstår ur en allmän diskussion. 

Föredrar radio framför tv
Heidi Avellan ser sig som en del av Sydsvenskans varumärke och menar att det är en självklar del av hennes jobb att opinionsbilda i tidningens namn, även på externa arenor. Att vara en tydlig och varudeklarerad röst är en ledarskribents viktigaste roll, säger hon. 
– När jag uttalar mig är det inte Heidi Avellan som privatperson som uttalar sig. Vad jag tycker som privatperson är helt ointressant. När jag uttalar mig gör jag det som chef för en oberoende liberal tidning.

Hennes personliga specialintressen är jämställdhetsfrågor och integritetsfrågor, som hon menar kännetecknar kärnan i liberalismen. När hon inte syns i Sydsvenskan prioriterar hon helst medverkan i radio.
– Det finns veckor då jag är med i radion tre eller fyra gånger. Tv blir det mindre ofta, eftersom jag är i Malmö och inte är något stort fan av att sitta i en morgonsoffa, för då måste jag åka upp till Stockholm kvällen innan och övernatta, vilket tar orimligt mycket tid. Tv har ett stort genomslag, men det blir inte alltid så hemskt tydligt vad man talar om. Folk kan ofta titta mer på min frisyr eller blus än de lyssnar på vad jag säger.

Kollektiv diskussion om ämnen
Att gå i polemik med andra medier är inget prioriterat ämne på ledarsidan, menar Heidi Avellan, som upplever att mediekritik oftare tas upp i kolumner på kultursidorna. Hon försöker dock att hålla ett extra öga på public service och det har även hänt att hon kritiserat den egna tidningen på ledarplats. 
– Absolut. Vi jobbar helt skilt och något som Sydsvenskan påstår på nyhetsplats behöver vi inte hålla med om på ledarplats.

På frågan om hon någonsin skrivit något som hon senare ångrat för att grundpremissen visat sig vara fel, svarar hon tydligt nej. 
– Man måste förstå hur en ledarredaktion fungerar för att förstå hur man kan svara så kaxigt. Det är inte så att man sätter sig på sin kammare och skriver en ledare utifrån personligt tyckande. Det kan ju finnas sakförhållanden som man inte känner till, men allt diskuteras kollektivt och man måste förstå ämnet innan man ger sig i kast med det. Mina lördagskrönikor är visserligen inte framdiskuterade, men då får jag se till att jag testar premissen på mina kollegor, som jag litar på är kloka.

Efterfrågar mer tid
Största delen av ledarredaktionens texter är kommenterande, både av praktiska skäl och för att det finns många skeenden som läsarna förväntar sig att en morgontidning ska kommentera, menar Heidi Avellan. 
– Ofta är det så att dagens nyhetsflöde driver på. Som ledarskribent går man till exempel rätt givet igång på att Sten Tolgfors avgår till exempel. Jag söker också ämnen själv lite diffust, men jag önskar att vi kunde vara mer agendasättande, att man hade mer tid upptäcka saker i medieskugga och lyfta upp det. Vi gör det också, särskilt i lokala och regionala frågor som ingen annan kommer att lyfta upp.

Just det höga tempot ser hon som den största nackdelen med sitt jobb. 
– Ibland tror jag att det hade varit bättre för debatten om jag hade haft mer tid att tänka lite klokare och framför allt formulera mig lite tydligare. Tidsbristen är ett jätteproblem.

Familjefrågor ger mest reaktioner
Ledartexter om Sverigedemokraterna, främlingsfientlighet och Malmös brottslighet ger upphov till numerärt många läsarkommentarer, men Heidi Avellan upplever att inlägg om personer, familjepolitik och RUT-avdrag drar till sig reaktioner från en bredare läsargrupp.  
– Ämnen som är väldigt känsloladdade på något sätt, till exempel aborter eller den senaste tidens debatt om inseminering av ensamstående är frågor som ligger väldigt nära hjärtat för många och då reagerar folk emotionellt. I mitt fall kan jag ibland tycka att jag har skrivit något väldigt kontroversiellt i en stor politisk fråga och väntar mig mycket reaktioner, men hör inte ett knyst. Det handlar också mycket om vilken dag eller form man gör det i. Korta, välutformade texter, där man noga tänkt igenom bild, rubrik och gjort dem aptitliga eller provocerande blir i regel mer lästa och väcker fler reaktioner än långa, analyserande texter.

Heidi Avellan svarar på alla läsarmejl och menar att seriösa och artiga svar ofta kan leda till en ganska bra diskussion.
– En förvånansvärt vanlig kritik som kommer in till redaktionen gäller att en läsare tycker att vi inte skrivit om något ämne eller borde ha skrivit ur någon annan vinkel, eller att en läsare läser in något i texten som inte alls står där, alltså kritiserar utifrån sina fördomar om oss eller "medierna" i allmänhet. 

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se