Lennart Ekdal har i en tidigare intervju med Second Opinion sagt att han anser att dagens yngre journalister är för väluppfostrade och att journalistiken var hårdare förr. Björn Häger, journalist och författare till boken Intervjuteknik, menar att journalisten har gjort en lång resa från 50-talets lite mer snälla intervjuer då man ställde en fråga till makthavare och höll fram mikrofonen så länge man orkade. 
– När jag kom in i yrket på 80-talet var det en hårdare intervjustilstil som gällde. Det rådde ett ideal om att frågorna skulle låta tuffa, provocerande och nästan lite oförskämda. Det var nog mycket ett arv från 70-talet, då det fanns en stark betoning av journalistens självständighet i opposition till makten, både vad gällde attityd och det man avslöjade.

En av skjutjärnsjournalistikens klassiska ögonblick var 1966 när Tage Erlander blev svarslös på frågan om hade något råd till ett ungt par som saknar bostad, berättar han.
– Det märktes tydligt att han inte var van vid så hårda frågor och det väckte mycket reaktioner. De hårda intervjufrågorna var en av de saker som man skyllde på när det gick dåligt i valet sedan.

Återgång till öppna frågor 
Björn Häger menar att idealet om skjutjärnsjournalistiken började klinga av under 90-talet, då det blev en återgång till mer öppna frågor. 
– Till viss del lever den hårda, slutna frågorna kvar inom grävjournalistiken, men det finns ingen idag som kör skjutjärnsmetoder i partiledarintervjuer längre.

Han menar dock att utvecklingen är positiv, med en mer effektiv intervjuteknik och ökad kunskap om vilka frågor som fungerar. 
– Det har uppstått en utbredd medieträningsindustri, vilket innebär att de man intervjuar i ansvarsutkrävande situationer är mycket mer förberedda. Det har i sin tur inneburit en upptrappning av kompetenskraven även för den som intervjuar. Även om frågorna inte är lika provokativa i sina formuleringar som förut, kan de ofta vara ännu tuffare för makthavaren att svara på eftersom intervjuarna blivit mer tekniskt skickliga.

Provokationer ett hinder
Björn Häger anser att skjutjärnsmetoden är problematisk eftersom den öppnar upp för motattacker och slingrande. Provokationer kan också vara ett hinder i vägen för riktigt bra svar, säger han.
– Ta Ulf Elfving som exempel. Han låter snäll och vänlig, men kan ställa frågor med samma innehåll som den hårda journalisten skulle göra. Ibland kan det vara svårare att inte svara på frågor som är vänligt ställda.

Bo Holmström, pensionerad journalist med en lång karriär bakom sig, håller med Lennart Ekdal om att journalistkåren har en mildare framtoning idag än när han började som reporter.  
– Jag vet inte om just ett aggressivt sätt är nödvändigt för att få svar, men på 60-talet nöjde vi oss inte med undvikande svar, utan ställde en fråga till och en fråga till. Till slut fick vi svar. Den här typen av journalister finns nästan bara kvar inom radion numera.

Kortare nyhetsinslag
Utvecklingen kan vara kopplad till journalistkårens förändrade anställningsformer, menar Bo Holmström.
– Om man är tveksam på sitt jobb, för att man är vikarie eller projektanställd, tenderar man att bli lite mer försiktig. Blir det bråk om något, kommer kritiken ofta direkt till journalistens chef och då riskerar man att kanske inte få fortsatt anställning om det visar sig att det blivit någon liten felaktighet någonstans. Det behövs civilkurage för att ge sig på stora, mäktiga institutioner och för det behöver man i sin tur känna att man som journalist har redaktionsledningens stöd fullt ut. 

Han har också blivit mer och mer kritisk till den korta tiden man har på sig dagens nyhetsprogram.
– De första inslagen jag gjorde för tv på 60-talet kunde vara sex minuter långa. Numera får man vara glad om man får en och en halv minut. Det är inte bra för intervjuteknikens utveckling när man bara ska ha fram ett kort citat som man kan klippa ut på den korta tiden. 

Två parallella strömningar 
Marja Grill, reporter på SVT Nyheter, upplever även hon en strömning mot en mildare journalistik i och med att det numera finns en större flora av rapporterande nyhetsjournalistik.
– På presskonferenser märker man till exempel att det är många fler som vill ställa frågor idag än för bara fem år sedan. Med kortare tid på sig blir det därmed grundare och kanske lite artigare frågor.

Parallellt med detta upplever hon samtidigt en professionalisering av intervjutekniken i och med den ökade direktsändningskulturen.
– Direktsändningarna skapar möjlighet att gå på djupet, ställa folk till svars och få ut mycket mer av de utfrågade. De som jobbar med sådana här program och grävande journalistik är ofta väl förberedda och medvetna om hur de ska bemöta medietränade makthavare.  

Ovanligt att bli ifrågasatt
Marja Grill tycker att det är extra spännande att intervjua folk som inte vill bli intervjuade, eftersom det bryter av mot den svenska kulturen att makthavare är förhållandevis öppna och tillmötesgående mot journalister. 
– Det blir lite mer av en sport då, eftersom det är ovanligt och lite obehagligt att som reporter bli ifrågasatt, men det är vårt jobb att klara av sådana intervjuer ändå, med rätt faktaunderlag och korrekta formuleringar. Det går att vara artig och välformulerad, men ändå inte ge sig. Man kommer ganska långt med grundverktygen och frågor som "varför?", "hur då?" och "berätta mer".

Hon genomförde själv en omtalad intervju med Tobias Billström förra året, då han vägrade att svara på påståenden som framkommit i några Wikileaksdokument. 
– Jag blev både förvånad och störd av att han inte ville svara på mina frågor och använde sig av tredjepartsargument, trots att mina frågor verkligen var olika. Samma sak var det nu när jag intervjuade Sten Tolgfors om Saudi-affären. Han tyckte att jag skulle gå tillbaka och lyssna till det han sagt på presskonferensen som varit en vecka tidigare, i stället för att svara på mina frågor och slog ned på ordvalet i en fråga om departementscheferna kritik, när det skulle vara FOI-chefernas kritik. 

Medieträning som slår tillbaka
Om man bara ser medieträning som ett verktyg för att slingra sig i obekväma frågor slår det ofta tillbaka på makthavarna, säger Marja Grill.
– Alla de här kurserna kan skrämma upp folk att tänka att alla journalister kör skjutjärnsmetoder. De tillfällen då en makthavare har gjort fel är det klart att man kanske har nytta av att veta hur man tittar i en kamera, men det är betydligt mer effektivt att svara ärligt än att hålla på och fundera över hur man ska undvika att svara på frågor eller svara samma sak gång på gång. Det är bara tråkigt när det låser sig så där, för vi är ju tittarnas representanter och jag tror att man underskattar tittarna om man tror att man komma undan genom att dissekera ordval och liknande.

Björn Häger håller med om att politiker som undviker att svara på frågor eller upprepar samma svar 14 gånger kan framstå som osympatiska. 
– Det är medieträning som har gått snett, för jag tror inte att publiken är så dum att de går på det där. Det försvårar också det demokratiska ansvarsutkrävandet när man använder korkskallemetoder för att slippa svara på frågor. Problemet för oss journalister är samtidigt att sådana intervjuer även kan spä på journalistföraktet, om det upplevs som att man pratar förbi varandra. 

Trend att låta indignerad
En trend som Björn Häger upplevt på sistone är att flera journalister har börjat låta indignerade när de ställer frågor. 
– Det är kanske inte så att man trycker upp personerna mot väggen, men man kanske som reporter väljer att låta lite upprörd, som ett grepp för att göra det mer spännande. Jag vet dock inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Han definierar journalistiskt mod som att man vågar ställa de frågor som man verkligen tycker att man kan kräva svar på att man inte låter sig skrämmas av makthavare som försöker trycka till en.
– Vi har ett demokratiskt ansvar att ställa de här frågorna och om vi slutar med det för att vi är rädda sköter vi inte vårt jobb. Lite skit får man ta och lite ont får det nog göra. Man måste våga gå till Carl Bildt, trots att han etablerat sig som den svenska intervjuarens mardröm, och ställa obekväma frågor om Lundin och bara ta hans svar, även om det slutar med att han kallar en för kommunistslyngel. 

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se