Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent på Sveriges Radio och fjolårets vinnare av Lukas Bonniers Stora Journalistpris, berättar att hon känner sig otillräcklig dygnet runt. Störst press kände hon dels under de första revolutionsdagarna i Egypten, men framför allt dagarna efter terrordådet i New York, då hennes avlösning satt fast på en flygplats i Frankfurt. 
– Då bröt jag nästan ihop av sömnbrist och låg på golvet och skrek en dag, för att jag var så stressad. Det var ett tryck på att man ska vara med i varenda sändning dygnet runt, men det är inte bara det att man behöver avlösning. Man är så inne i en sådan här story att det ändå inte går att koppla av och då blir man galen till slut.

Aldrig gått i terapi
Cecilia Uddén berättar att det händer att hon, av ren trotsighet, smugglar med sig förbjudna saker in i länder. Gatsmartheten och förmågan att snacka sig ur knepiga situationer vid gränskontroller är en egenskap som hon tror att hon hade redan som ung. Personligen skulle hon känna sig obekväm om hon till exempel var inbäddad med amerikanska styrkor i Irak och hon är också restriktiv med att använda skyddsväst och hjälm, delvis på grund av risken att bli en måltavla själv.  
– Jag känner mig obekväm när jag går omkring som en rymdvarelse bland vanliga människor. En gång var jag med ett brittiskt säkerhetsföretag och blev tvingad att bära skyddsväst på en lekpark i Bagdad, annar hade jag inte fått åka dit. Inga barn och inga mammor hade skyddsväst. Det var hemskt.

Trots att hon har bevittnat en hel del traumatiska händelser genom åren har hon aldrig gått i terapi eller deltagit i krissamtal, eftersom hon anser att hon bearbetar sina upplevelser genom radioberättandet istället. 
– Jag tror att det centrala är att man fortsätter att bli förvånad och upprörd när man ser övergrepp mot människor. När man inte längre blir det, tror jag definitivt att det är dags att gå i terapi eller se över sitt yrkesval.

Prioriterar reportage
Att berättandet är viktigt för hennes egen bearbetning blev extra tydligt för Cecilia Uddén när desken klippte ned ett inslag hon gjort om en avrättning i USA.
– Rent journalistiskt kanske det inte var fel av dem, men jag drabbades av en totalkris, eftersom jag i efterhand inte riktigt kunde försvara för mig själv att jag hade bevittnat den där avrättningen. Det enda försvaret inför sig själv när man har upplevt hemska saker är att det fanns ett syfte med att jag var där, men nu klippte någon ned en del i min mentala process. Sedan rättades det där till och jag gjorde hur många inslag som helst om den avrättningen.

Annars handlar den vanligaste konflikten med hemmadesken om att de vill få in snabba nyheter, när hon själv är mitt inne i ett reportage.
– Om jag är ute på ett reportage om kvinnlig könsstympning och måste åka tåg fyra timmar för att komma till en by i Egypten, är det fyra timmar då jag inte kan rapportera om det senaste från Syrien eller Libyen eller det egyptiska parlamentet. Allt sker på bekostnad av någonting annat, men att få komma ut på reportage tycker jag är det viktigaste.

Gillar inte filter
Cecilia Uddén är medveten om att utrikesrapportering lätt kan bli likriktad, till följd av att många korrespondenter använder sig av samma grupp av "fixare". Därför är hon glad över att hon ofta gör sina jobb utan medhjälpare. 
– Jag skulle inte känna att jag kunde bevaka Mellanöstern om jag inte kunde arabiska, utan skulle känna mig rätt så misslyckad om jag inte förstod vad folk sa. Det finns många journalister i Mellanöstern som inte talar arabiska och som har översättare de litar på, men jag gillar inte filter och känner mig alltid handikappad när jag måste ha en tolk i Iran och i Israel.

Hon upplever att många manliga korrespondentkollegor är väldigt fascinerade av vapensystem, stridsvagnar och det militära, en värld hon aldrig förstått sig på och aldrig prioriterat att sätta sig in i.
– De som är intresserade av att veta det måste nog söka sig till andra källor än mina. Jag tror att det är viktigare att prata med kvinnor och barn i det läget. 

Trotsar medvetet förbud
Själv säger Cecilia Uddén att hon inte gillar journalister. Kanske har det sin grund i hennes motiga start som utrikeskorrespondent i Kairo 1993, då hon kom från kulturredaktionen, hade en åtta månader gammal bebis och inte kände fullt stöd från Ekots chefer. 
– En chef sa "du ska veta att jag var emot att du blev utnämnd och visar det sig att du inte klarar det för att du åker ut med ett litet barn kommer vi att ta hem dig". Så skulle ingen kunna säga till en ung kvinna idag.

Att hon var nöjd över att flytta tillbaka till Egypten i höstas efter flera års rapporterande från Jordanien, går inte att ta miste på. 
– Kairo är Mellanösterns hjärta. Amman är Mellanösterns Eslöv. Det är en jättetråkig stad och anledningen till att vi flyttade dit var att det låg mitt emellan alla dessa krigsplatser i Irak, Västbanken och Libanon och det var ett säkert land där det nästan aldrig hände någonting. Men nu är det inte krig som är det viktiga i Mellanöstern utan politik och då är Kairo centrum.

Debatt om salafistbild
I december deltog Cecilia Uddén i en radiodebatt med DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski som var kritisk mot att hon hade hållit om två kvinnliga salafister, som förespråkar stening av otrogna kvinnor, på en bild på SR:s webb. Under debatten sade hon att hon inte hade hållit om några män i en liknande situation.
– Jag gör alltid bort mig i sådana debatter som inte handlar om min rapportering, utan hur jag har agerat för att få fram en story. Det är möjligt att han har rätt, att jag lät mig förledas av att de satt och fnissade när jag frågade om de hade pojkvänner. Det är svårt att se dem som onda. De kommer ju inte själva att tillämpa några straff eller gå ut och skjuta någon. 

Hon håller med om att bilden var olämplig, men tycker att debatten fick för stora proportioner. 
– Den har tagit all fokus från radioinslaget, där jag inte var det minsta positiv till de här tjejerna. Det finns även bilder då jag håller om israeliska bosättare, men de bilderna har ingen vänt sig emot, trots att de faktiskt förespråkar mord på palestinier.

Omöjligt mäta opartiskhet med linjal
Cecilia Uddén är en varm förespråkare för subjektivt, men opartiskt berättande. Hon menar dock att det är omöjligt att tänka på opartiskhet utifrån varje enskilt inslag, utan att bedömningen måste göras utifrån ett längre perspektiv.    
– Man kan inte sitta med linjal och mäta om man har varit rättvis, utan det där är en professionell intuition som man måste ha, att "nu har jag speglat den ena sidan för mycket. Nu går jag över till den andra sidan."

Hon tror att den stora utmaningen för framtidens utrikeskorrar blir att stå emot trycket från redaktionen att hålla sig hemma vid datorn och slåss för att vara ute och göra reportage som bygger på egna intryck.
– Journalistikens bristvara är närvaro. Man skickar inte ut folk på samma sätt längre eftersom mycket finns tillgängligt på internet och man kan få informationen ur datorn. Jag inbillar mig att mediebeslutsfattare kommer att förstå att journalistikens främsta konkurrensmedel är den unika berättelsen från en unik plats.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se