De starkaste tongångarna hörs i DN. "Ett riktigt fiasko", trumpetar man på ledarsidan. På DN Debatt anklagar Lärarnas Riksförbund regeringen för underfinansierade reformer och kallar det vitalt att lärarlegitimationerna är utfärdade den 1 juli nästa år. Under rubriken politik skriver Lenita Jällhage att det är farligt att inte komma med ett nytt datum. I Expressen är man mer kritiska till reformen än till utförandet: "Lägg ner lärarleg".

Att LR bevakar frågan är knappast förvånande, men hur kommer det sig att de uppskjutna lärarlegitimationerna väcker så starka känslor bland journalister och ledarskribenter? Jag kan inte märka att de gör det bland lärare, elever eller föräldrar. På min skola har det inte meriterat en enda kommentar och i sociala medier diskuterar vi lärare helt andra saker. Undra på det. Legitimationen är en papperslapp i pdf-form som varken gör till eller från i vår yrkesvardag. Jag har personligen inte ägnat min en tanke sedan jag skickade in ansökan någon gång i oktober. Jag kan inte heller se att det spelar någon större roll om de är klara 1 juli eller 1 oktober nästa år. Det vore mer allvarligt om man manglade ut en massa felaktiga legitimationer.

Efter DN-artiklarna tog vi upp frågan vid vårt lärarköksbord. Jag menade att det ändå tyder på viss inkompetens från något håll att man gjort sådana felkalkyler. Åt det fnös min man. Förseningar är normaltillståndet - att saker blir klara i tid det ovanliga. Hur många byggnader, broar eller tunnlar har varit klara på utsatt tid? När det gäller behovet av reformen var vi däremot rörande eniga. Varje gång man anställer en obehörig att leka lärare sätter man en dumstrut på alla oss som skaffat stora studielån och satt fem år av våra liv på att skaffa utbildningen och verkligen bli lärare. Vi har också båda sett många exempel på att man använder sig av möjligheten att anställa obehöriga, eller ”vuxna i skolan” som budgetregulator. Vi har båda också fått hjälpa obehöriga med de delar av jobbet de inte klarar. Vi har båda också sett olämpliga lärare som bara sökt sig till en annan skola när de på grund av det förlorat jobbet. Det här är en reform som stärker elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare som följer styrdokumenten. Det är också en reform som stärker lärarnas profession och status. Ett yrke som vem som helst kan utföra har självklart lägre status än ett som kräver utbildning och en viss nivå på yrkespraktiken. Inte hade läkare hög status när slaktaren kunde hugga in vid behov, inte hade tandläkaren det på den tid när smeden drog ut tänder - och varken slaktaren eller smeden var ”vem som helst” i samma utsträckning som obehöriga som agerar lärare kan vara det. Läraryrket är komplicerat och krävande och det kräver en lång rad kunskaper och färdigheter. Ämneskunskaper inte minst, men det är bara ett område bland många.

Men det är som sagt inte alla som ser det på samma sätt. Expressens ledarredaktion börjar med en föraktfull och putslustig beskrivning av hur reformen kom till: ”Facken grubblade och kom att tänka på läkarna - de har minsann yrkeslegitimation, anseende och ordentligt betalt. Slutsatsen blev att kräva lärarlegitimation. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gick dem till mötes, han var tvungen att visa vänlighet mot kåren efter att på goda grunder kritiserat mycket av den praktiska yrkesutövningen.” Alla inblandade ges grumliga motiv - mest av allt favoritsyndabocken - lärarna. Sympatin reserveras för de obehöriga: ”Ta slöjdlärarna - de är 6 000 och en tredjedel av dem saknar behörighet, antingen har de inte lärarexamen eller saknar de ämnespoäng. En del har faktiskt inte någotdera, vilket inte hindrar att de gör ett utmärkt arbete. Men nu måste de alltså sätta sig på högskolebänken, i en del fall väldigt länge. Det är varken en rimlig användning av individens eller skattebetalarnas resurser.” Artikeln avslutas med en riktig käftsmäll mot lärarna, och även om artikeln inte är signerad känner man lätt igen Malin Siwes signatur i texten: ”Det finns bara ett sätt att skaffa status; att förtjäna den. Så länge elevernas kunskapsnivåer sjunker är det svårt att få gehör för löneryck. Men den dag vi ser ett trendbrott - framför allt att läsförståelsen ökar och eleverna klarar rudimentär matematik - då finns möjligheten där.” .... Ja, kan det tänkas vara möjligt att kunskaperna ökar när det finns fler behöriga, skickliga lärare i skolan? ... Och inte bara fler vuxna? Och hur vet man på Expressens ledarredaktion att slöjd ... personer som saknar både slöjdutbildning och pedagogisk utbildning gör ett utmärkt arbete? Personligen skulle jag bli upprörd om jag fick reda på att mina barn undervisades av en sådan. Vid sidan av slöjdkunskaper krävs bland annat goda kunskaper om vad man kan vänta sig av barn i olika ålder och om hur man förebygger olyckor när ett stort antal barn ska sköta farliga verktyg och maskiner.

DN:s ledarredaktion är ännu mindre nådiga: Det visar sig att just det jag och min man ser med sådant ogillande, huvudmännens frihet att anställa personer utan utbildning, här uppfattas som något positivt. I DN påstår de också att ”en rad skickliga och kvalificerade lärare utestängs från yrket”. Men är man obehörig är man varken kvalificerad eller lärare. Tvärtom, det vi verksamma lärare har sett är att en rad behöriga och skickliga lärare har fått gå arbetslösa medan huvudmännen anställt billiga kvackare, vi har sett nyexaminerade går före erfarna och skickliga lärare - kort sagt att mammon styrt och kompetensen kvittat. Det borde aldrig ha varit möjligt att ge obehöriga fast anställning, men när det inte bara har varit möjligt i flera decennier utan också mycket friskt utnyttjat är det ett klokt grepp att legitimera lärarna. Sätter man räven att vakta hönshuset är det förståndigt att spika upp ett hönsnät.

Att lärarlegitimationerna skjuts på framtiden är ett misslyckande, men inget särskilt dramatiskt sådant, inget som har någon större betydelse för vare sig lärarkåren eller dagens elever. Att man på ledarredaktionerna på två av landets största tidningar ser lärarnas utbildning, behörighet och yrkespraktik som oväsentliga - det är ett betydligt större problem. Hur löser man det? Kan Skolverket eller någon Lärarhögskola ordna med journalistfortbildning? En fortbildning ägnad att höja både respekten för och statusen hos skribenterna?

Helena von Schantz

I Tankar om Skolan i Media är Zoran Alagic inne på liknande spår.